Den senaste tidens största utrikespolitiska skräll var mötet mellan Donald Trump och Kim Jong-Un i Singapore 12 juni. Från ett gräl på randen av ett kärnvapenkrig, till hjärtliga handskakningar och vänskapsbetygelser. Utan tvivel historia! Men vad det egentligen var för historia som skrevs, om det vet vi föga.
Trumps ambition är att Nordkorea snabbt skall avveckla alla sina kärnvapen, och därefter kan sanktionerna hävas. Men vi kan utgå ifrån att Kim Jong-Uns strävan är att få så mycket som möjligt av sanktionerna hävda, med minsta möjliga kärnvapennedrustning. Det blir de fortsatta förhandlingarna som avgör om det går att hitta en framkomlig väg.
Att Nordkorea är en opålitlig och oberäknelig förhandlingspartner, är sedan länge väl dokumenterat. Men det är fullt förståeligt om inte heller Kim litar på USA. Han vet förstås hur stormakterna, med USA i spetsen, förmådde Gaddafi att avveckla sina kärnvapen och sedan störtade och dödade honom. Kim kommer inte att försätta sig i den situationen. Bilden av ett opålitligt USA förstärks dessutom av landets avhopp från kärnteknikavtalet med Iran. Så USA:s förhandlare har en rejäl uppförsbacke att övertyga nordkoreanerna om en total, eller ens någon mer omfattande avrustning, av kärnvapen.
Skall Trump komma någon vart med Nordkorea så måste han ha stöd av Kina. Så situationen underlättas inte av ett handelskrig mellan USA och Kina. Till en början verkade det som om de bägge ekonomiska giganterna skulle kunna nå en uppgörelse, där USA skulle avstå från nya tullar mot att Kina förband sig att rejält öka importen från USA. Men snart kom Trump fram till att detta inte räckte och upptrappningen mot handelskrig drog igång.
Bakom den här utvecklingen skymtar också Trumps ökande medvetenhet om att Kina är på väg att kunna utmana USA om världsledarskapet. Så vad vi nu ser kan mycket väl vara början till en maktkamp som kan komma att prägla världspolitiken för en lång tid framöver.
För Nordkorea är Kina långt viktigare än USA. Och för Kina är det självklart att Nordkorea tillhör deras intressesfär. Kina har ett primärt intresse av att så mycket som möjligt eliminera USA:s inflytande i Ostasien. Så om USA blir för otåligt och bryter avtalet med Nordkorea, då är det mycket möjligt att Kina, och kanske också andra länder, håller fast vi det. Ungefär som med Iranavtalet. Men samtidigt vill också Kina bli av med Nordkoreas kärnvapen, eller åtminstone få dem på något sätt under kinesisk kontroll. Kina har sett Nordkorea som en besvärlig och bångstyrig allierad. Det var därför Kina ställde upp bakom USA:s påtryckningspolitik. Priset för Kim Jong-Un för att få kinesiskt beskydd efter en eventuell brytning med USA, är nog större lydnad och följsamhet.
Därför kommer han nog försöka hålla i gång förhandlingarna så länge som möjligt. Men smärtgränsen går nog när det blir fråga om att avhända sig kärnvapnen på riktigt.
