Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

The Greatest Generation

De överlevde depressionen, kämpade sig genom krigsåren. Vi måste lära av dem, innan det är för sent.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Den 6 juni är en på flera en sätt minnesdag. Den svenska nationaldagen minner, eller är åtminstone tänkt att göra det, om 1809 års regeringsform och Gustav Vasas kungaval i Strängnäs 1523. Två för Sverige tveklöst avgörande händelser.

Den minner också om mer närtida händelser, även om de bleknar lite mer för varje år som går. I torsdags högtidlighölls 75-årsdagen av de allierades landstigning i Normandie. Operation Neptune, den inledande delen av den större Operation Overlord, vanligen benämnt som Dagen D kom att innebära början på Västeuropas befrielse från Nazitysklands ockupation.

Ännu så länge får de politiska ledarna som samlas för minnesceremonin sällskap av flera av de veteraner som landsteg och landsattes då, den där försommardagen 1944. Bland dem fanns amerikanen Thomas M. Rice, 97 år som tjänstgjorde i den 101:a luftburna divisionen och som anlände på samma sätt som för 75 år sen, med fallskärm. Hans sakliga kommentar till att hoppa igen var att ”de skjuter inte på oss den här gången, det gör det mycket säkrare”.

Men de flesta är i Rices ålder och även om många av dem är förvånansvärt pigga, så måste man tyvärr inse att inom ett decennium så kommer de allra flesta vara borta.

I USA kallar kallas denna generation män – och kvinnor – för ”The Greatest Generation”, den största, eller kanske mest storartade generationen. De som växte upp under och tog sig igenom Den stora depressionen och sen blev de som fick utkämpa andra världskriget; både strida på krigsskådeplatserna och slita i ammunitionsfabrikerna för att sedan gå vidare. De som överlevde, för att leva helt vanliga liv.

Genom livet bär de dock på sina minnen, minnen allt för värdefulla för att försvinna med dem. Precis som de förintelseöverlevare som flera av de som landsteg i Normandie skulle komma att befria, gör nu flera av dem en stor insats genom de föredrag de håller och de berättelser de för vidare.

Flera av dem berättar att de väntade i över 50 år på att överhuvudtaget prata om sina upplevelser. Dels för att det var för plågsamt och dels för att de, som så många ur den generationen, inte ville göra en stor sak av det.

I Sverige var vi förskonade från kriget och kunde betrakta det värsta lidandet på avstånd. Ändå kom det ofta och knackade på dörren. Bara i Halland störtade flera brittiska flygplan och än finns det de som kan berätta om sjöstrider på Kattegatt. För också i Sverige finns det de som bär på minnen, och också här blir de färre och färre.

Även om betydligt färre svenskar stred än de från allierade länder (och de är ändå något fler än man kanske tror, bara Svenska frivilligkåren som stred på Finlands sida i vinterkriget uppgick till över 8000 man) så finns också här erfarenhet värd att ta lärdom av. Förutom att de bär vittnesbörd om ett Sverige som inte längre finns, lever de med erfarenheter som många kan ha svårt att föreställa sig. Hur många vet idag vad ransonering eller beredskapstjänst vill innebära?

I Sverige är vi inte alltid så bra på att uppmärksamma äldre generationer, som bäst pratar vi abstrakt om dem som byggde folkhemmet. Vi behöver kanske inte heller de grandiosa gesterna, man ska som bekant inte göra en för stor sak av det. Men prata med de äldre, och lyssna på dem. Det är dags att också vi tar lärdom av den storslagna generationen.