Signerat 12/6. Förra veckan var det Sveriges nationaldag. Samhällsdebattören och journalisten Viktor Barth-Kron konstaterade vi något tillfälle att andra länder är lediga på sina nationaldagar på grund av frihetskrig eller självständighetsdeklarationer men att Sverige minsann är det för att Göran Persson såg en BNP-vinst i att byta ut annandag pingst, som alltid är en måndag, till nationaldagen, som ju infaller lördag eller söndag vissa år.
Det ligger nog definitivt något i detta, svenskar är oerhört rationella, men det fanns nog lite andra värden än så bakom valet att göra den svenska nationaldagen till röd dag.
Sverige har aldrig haft något vidare nationaldagsstämning, vi har ingen vunnen frihet eller självständighet på samma sätt som norrmännen som gick ut ur en union eller danskarna som var ockuperade under andra världskriget. Efter 90-talet, med växande nynazistiska rörelser, fanns det ett narrativ av att den svenska flaggan hade blivit en negativt laddad symbol. Hur negativt svenska flaggan faktiskt betraktades av gemene man kan nog diskuteras, den fortsatte vaja som vanligt i många svenska villaträdgårdar även vid denna tid, men visst har vi svenskar alltid haft ett lite svårt förhållande till vår egen nation och vår flagga.
Att ett land måste ha en stark nationalistisk tradition med flaggviftning och sjungande av nationalsången i skolorna för att kunna skapa god sammanhållning tror jag inte riktigt stämmer. Symboler är trots allt bara effektfulla om de betyder något. Att försöka krysta fram en laddning som inte finns så starkt sedan tidigare är ett trögt projekt. Men, det säger för den sakens skull inte att det kan finnas en poäng med att göra det. För Sverige har nationalistiska symboler, som kan vara extremt starka, de är bara mycket mer subtila och svårgreppade. Det i sin tur gör att de bli svåra för utomstående att förstå. ”Nej, flaggor bryr vi oss inte så mycket om här. Men du känner väl igen den där känslan av att titta på Kalle Anka på julafton, det är svenskt!”
Flaggor kan fungera bra som nationalsymboler för att de är enkla och tillgängliga och alla kan känna igen dem. Kanske är det därför som en studie nyligen visade att personer som invandrat till Sverige säger sig vara mest ”stolta” över landet. Det är en vokabulär de är mer vana vid att använda. Och kanske är det samma anledning till att en studie där personer som studerat i Sverige uppgav att deras mest negativa bild av landet var att förstå samhället och dess signaler och sociala koder.
Vi svenskar bör kanske ta oss en funderare på hur vi firar vårt land och med vilka symboler och hur lätta dessa kan vara för nya svenskar att ta till sig. Men framförallt bör vi vara stolta över de delar med vårt land som verkligen är mycket väl värda att fira. Som demokratin, jämställdheten mellan könen, den relativt låga graden av diskriminering av minoriteter och att vi trots allt gör så gott vi kan för att erbjuda alla människor lika möjligheter i livet.
