I går bestämde sig EU:s stats- och regeringschefer (rådet) för att ge efter för EU-parlamentets ultimatum och föreslå den förre premiärministern i Luxemburg Jean-Claude Juncker till ny ordförande för kommissionen. Därmed har en betydande maktförskjutning från de enskilda medlemsstaterna till EU-parlamentet skett utan att vare sig parlamenten eller folken i länderna fått uttala sig.
De som hävdar att valet av Juncker är en demokratisering av EU har alltså fel. Tvärtom har det förändrade sättet att utse kommissionsordförande karaktären av en kupp.
Inför EU-parlamentsvalet i maj kom den socialistiske ledaren och EU-parlamentets talman Martin Schulz på att hans chans att bli kommissionsordförande var att parlamentet lanserade honom. Därför fick han sin partigrupp, den näst största i parlamentet, att tolka Lissabonfördragets formulering att EU-rådet ska ”ta hänsyn till” valutslaget som att rådet måste välja någon som lanserats av parlamentets partigrupper före valet. Efter viss tvekan följde de övriga grupperna socialistgruppens exempel och utsåg egna kandidater.
Men Schultz’ förhoppning att valet skulle leda till att S-gruppen blev störst i parlamentet gick om intet när väljarna sagt sitt. Därför misslyckades han med sin ambition att bli ny kommissionsordförande.
Juncker nämndes i spekulationerna redan innan Schulz lyckades med sin kupp. Därför kunde parlamentets tuffa krav på att rådet – trots fördragets tydliga formulering om att rådet föreslår kommissionsordförande – måste föreslå honom, gå igenom.
Det innebar att sittande statsministrar som finske Jyrki Katainen (som avgick strax efter parlamentsvalet för att kunna få en framträdande post i EU) och danska Helle Thorning-Schmidt inte kunde bli aktuella, trots att de nämnts i spekulationerna. Till och med Fredrik Reinfeldt nämndes ju i diskussionen, innan det stor klart att rådet vek ner sig för parlamentet.
Att valet blev möjligt berodde på att enligt Lissabonfördraget finns inte vetorätten för ett land kvar, utan en relativt stor minoritet krävs för att blockera en kandidat. Därför hoppade Fredrik Reinfeldt av sitt motstånd, när det visade sig att David Cameron inte lyckats mobilisera tillräckligt många länder för att stoppa Juncker.
Att EU:s stats- och regeringschefer ”gav bort” sin rätt att fritt föreslå vem som ska bli kommissionspresident är ändå förvånande. Om det tolkas som prejudicerande innebär en mycket stor förändring av hur EU kommer att fungera.
Kommissionen är ju ett av tre maktcentra som är tänkta att balansera varandra. Kommissionen har ensamrätt på att lägga fram förslag, Rådet, alltså ländernas regeringar, beslutar om nya lagar (direktiv) och andra viktiga beslut, medan parlamentet genom de senaste fördragsändringarna fått en medbeslutanderoll och måste godkänna nya direktiv.
Om kommissionens ordförande måste tas ur den begränsade grupp som parlamentet utser innebär det att kommissionens oberoende ställning inte längre är oomstridd. Kommissionen blir därmed inte det fristående ämbetsverk, utan lojaliteter till vare sig partier eller länder, som det enligt fördragen ska vara.
Därmed innebär valet av Juncker att EU:s överstatlighet blir betydligt större än tidigare. Det var inte en fråga som Europas medborgare tog ställning till i parlamentsvalet i maj. Valresultatet kan bara tolkas som att européerna inte vill ha mer överstatlighet utan tvärtom vill ge mindre makt till Bryssel.
Därför är parlamentets framgång med sin kupp ytterst olycklig, och medlemsstaterna måste tydligt markera att så får det inte gå till om fem år, när nästa kommission ska utses.
Yngve Sunesson
