Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joakim Broman: Stor bedräglighet i den gröna skatteväxlingen

Januariöverenskommelsens femte punkt låter så här: “Miljöskatternas andel av skatteinkomsterna ska öka. En kraftfull grön skatteväxling ska genomföras med höjda miljöskatter som växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande. Målet är att den ska omsluta minst 15 miljarder ...” Det låter onekligen bra. Skatt på arbete är skadligt för ekonomin, men att beskatta miljöförstörande verksamheter eller varor kan de flesta ställa sig bakom.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Men resonemanget är bakvänt. Syftet med en miljöskatt är att skapa en beteendeförändring som minskar miljöskadan – vilket i sin tur minskar skatteintäkten. Om man redan på förhand bestämt sig för att de nya skatterna ska dra in en viss summa till statskassan är risken stor att man istället inför rent fiskala skatter, fast under grön flagg.

När man skärskådar de skatter som regeringen infört eller aviserat är det också precis vad som hänt. Istället för att beskatta den fossila råvara som används för att tillverka plastpåsar har man infört en plastpåseskatt som till och med riskerar att ha negativa miljöeffekter.

Den nya skatten på avfallsförbränning baseras på avfallets vikt, vilket får effekten att biobaserat avfall beskattas fyra gånger hårdare än fossilt avfall. Energiföretagen varnade för att klimateffekten därmed blir negativ.

Kemikalieskatten på hemelektronik har även den motiverats av miljöskäl – specifikt att minska användningen av flamskyddsmedel. Men i beskattningen spelar det ingen som helst roll hur mycket flamskyddsmedel som använts i produkten, utan bara hur tung varan är. Effekten är att många köper sina spelkonsoler och tvättmaskiner utomlands.

Flygskatten som infördes 2018 höjer priset på flygande, men innehåller inga styrmedel som underlättar branschens omställning. En flygresa beskattas likadant oavsett om den sker med bättre eller sämre motorer, med större mängder biobränsle eller rent flygbränsle. På ett liknande sätt gör inte den föreslagna skatten på engångsartiklar någon skillnad på om plasten som används är fossil, återvunnen eller biobaserad.

Det bästa exemplet är kanske den kemikalieskatt som ska införas på kläder nästa år. Skatten ska tas ut på alla kläder och skor, oavsett om de innehåller de utpekade kemikalierna eller inte. Företagen måste sedan själva visa på att deras vara inte innehåller ämnena för att få tillbaka pengarna. Fast inte ens då får man tillbaka hela summan, eftersom svenska företag av någon anledning ses som delansvariga för den globala kemikalieanvändningen.

Den föreslagna kemikalieskatten är inte bara ännu ett bidrag till ett redan rättsosäkert skattesystem, utan också ett av otaliga exempel på fiskala skatter som poserar som miljöskatter. Det undergräver förtroendet för skattesystemet, är politiskt bedrägligt, och gör det svårare att veta hur mycket skatt vi egentligen betalar.

I den mån miljöskatter ska införas måste de vara verkligt miljöstyrande, det vill säga inriktade på råvarorna och produktionen, istället för på slutprodukterna och konsumtionen. De bör inte heller motiveras med att de möjliggör andra skattesänkningar, för det går faktiskt att sänka skatten på arbete helt utan att införa en plastpåseskatt.