Är den svenska modellen hotad? Ofta låter det så i debatten, och hotet verkar komma från flera håll. Utifrån handlar det om EU-kommissionens förslag om lagstiftade minimilöner i Europa, vilket så sent som i december fick arbetsmarknadens parter att gemensamt bjuda in statsminister Stefan Löfven (S) och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) till ett möte om hur förslaget ska kunna stoppas (SVT 22/12).
Men ett annat hot verkar komma inifrån, i form av fackens sjunkande medlemssiffror. Det är en trend som synts under lång tid. Mellan 2006 och 2018 sjönk andelen arbetstagare som var med i ett fackförbund från 77 procent till 67 procent. Pandemiåret 2020 tycks dock ha inneburit ett visst trendbrott. I mars förra året, när många varslades, inkom rekordmånga medlemsansökningar till flera fackförbund. Oroliga kristider tillsammans med tillfälligt lättade villkor för a-kassan verkar ha fått fler att vända sig till facket. Om trendbrottet håller i sig även efter pandemin återstår dock att se.
En färsk rapport från gröna och liberala tankesmedjan Fores försöker besvara vad folk har för anledningar att vara eller inte vara med i facket. I en enkätundersökning har såväl medlemmar som icke-medlemmar fått skatta sina skäl.
Mycket pekar på att det är ett aktivt val för många att välja bort medlemskap. Anledningar som att man ej blivit informerad eller kontaktad av facket anges inte som särskilt viktiga.
Bland de som inte är medlemmar är det viktigaste skälet att de upplever att facket driver politiska frågor de ej sympatiserar med. Kanske speglar det att LO:s nära band till socialdemokratin alltjämt bestått, i en tid då allt större del av LO-kollektivet inte röstar på S – vilket skulle stämma med att det är i LO som den största medlemsminskningen skett.
Inte heller är det, vilket man kanske kunde tro, bara bland yngre som attityder kring facket har förändrats. Faktum är att de äldsta åldersgrupperna i högre grad än unga anser att facket är omodernt. Att avgifterna anses för höga verkar också påverka, och är ett starkare skäl bland arbetare än tjänstemän.
Alliansens arbetsmarknadsreformer i mitten av 00-talet, med ändringar i reglerna för a-kassan, tillskrivs ofta en roll i sammanhanget. Så kan det säkert vara, men att staten skulle ha ett ansvar för att hålla uppe medlemsantalet i intresseorganisationer är tveksamt. Särskilt när sådana intresseorganisationer har nära band till politiska partier. Det gäller även om den svenska modellen på det stora hela fungerat väl, och är att föredra framför politiska beslut om arbetsmarknadens villkor.
För de som känner att höstens politiska turer i LAS-frågan inte gav mersmak, kan det vara ett gott skäl att gå med i facket. Medlemssiffrorna har betydelse för fackens styrka och legitimitet som förhandlare. Utvecklingen har betydelse för den svenska modellen, men det är upp till facken själva att ta tag i sina egna medlemssiffror.
