Krönikan 23/3. För 65 år sedan – den 23 mars 1952 – undertecknades det så kallade Helsingforsavtalet. I det förband sig Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island att se på varandras medborgare som sina egna när nya lagar togs fram. Man skulle underlätta att studera, arbeta och bosätta sig över gränserna.
Utan tvekan var det ett bra avtal. Visserligen har intresset för det nordiska samarbetet varierat under åren. Och det svenska intresset för Nordiska rådet, de nordiska parlamentens samarbetsorganisation, har ibland varit sviktande.
Idag finns ett ökat intresse för nordiskt samarbete. Inte minst när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Ett litet udda samarbetsprojekt kom nyligen från de nordiska bondeorganisationerna; ett matpris skall lyfta det bästa i den lokalproducerade nordiska matkulturen. Alltifrån råvaror, produktionsmetoder och maträtter till personerna som fungerar som förebilder inom det unika nordiska köket skall premieras.
Men det finns också andra initiativ för att förbättra samarbetet och integrationen mellan de nordiska länderna. Riksdagsledamoten Rickard Nordin (C) pekade i en riksdagsmotion i höstas på att det finns problem när det till exempel gäller pensionssystemen i de nordiska länderna. ”De olika skattesystemen och pensionssystemen i Norden är av förklarliga skäl inte likalydande. Det är och kommer inom överskådlig framtid vara nationella regler som styr. Det finns dock ett stor behov av att synkronisera pensionssystemen, eller åtminstone skapa möjlighet att konvertera eller flytta med sin intjänade pension mellan länderna”, skrev han. Det här borde man inom ramen för det nordiska samarbetet titta på, menade han.
En som har gått betydligt längre är historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg. I Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets årsbok 2010 förespråkade han en ny Kalmarunion. Hans poäng där, och också i senare debattartiklar är att en nordisk förbundsstat kan ge de nordiska länderna en internationell maktställning.
Även om man inte går lika långt som Wetterberg vill så finns det all anledning att stärka det nordiska samarbetet. Det finns många exempel på där behovet av samordning är stort. Ett exempel är gränskontrollen. Från att ha haft full passfrihet i Norden från 1950-talet har vi nu åter formella personkontroller i Sverige och Norge för alla resande från Danmark (och fler länder). Och det har stökat till pendlandet. Och irriterat. ”Vi uppmanar de nordiska politikerna att överväga en gemensam och samordnad gränskontroll”, skrev till exempel den svenska och danska redareföreningen i en debattartikel (SvD 11/1).
Nordiskt samarbete skall inte vara något som pliktskyldigast skrivs in i regeringsdeklarationer. Det skall också återspeglas i praktisk politik.
