Snedvriden bild av EU-samarbete

Gästkrönikan: EU har inte misslyckats i flyktingkrisen. Misslyckandet har skett när man på nationellt plan skrämt upp väljarna med att EU skulle tvinga dem till sådant de inte förmår.

ANNONS
|

Gästkrönikan. Jean-Claude Juncker höll ett state of the union-tal där han menade att Europa befinner sig i en existentiell kris. Kanske talar han snarare från ett Europa med emotionell bakfylla. Det solidariska glädjeruset i att vilja och kunna hjälpa utsatta medmänniskor som kännetecknade talet förra året, har ersatts av en tendens till resignation som kan bli farlig för unionen.

Han har rätt i att EU har blivit Europas syndabock i den nationella opinionen. Det är tråkigt inte minst eftersom det ger en missvisande bild både av hur Europa arbetar och kan arbeta i framtiden. Bilden av det europeiska samarbetet har inte minst snedvridits under de senaste kriserna. I sin iver att få med sig den nationella (och inte sällan nationalistiska) opinionen verkar många ha glömt att en gemensam lösning är den sansade och rationella lösningen. Att dela ansvaret för tunga och svåra utmaningar är grunden som unionen en gång bildades på och anledningen till att det fortfarande behövs ett europeiskt samarbete. Gemensamma lösningar för att undvika nationell chauvinism på andra europeiska staters bekostnad är det bästa sättet att förhindra att Europa kastas in i konflikt eller förlorar handlingskraften. En handlingskraft som vi behöver inför de kommande utmaningar som Juncker talar om.

ANNONS

När systemet och ledarskapet inom EU fungerar som det ska blir konsekvensen en avlastning för medlemsländerna, inte en belastning. EU är inte lösningen på alla problem, långt därifrån. Att unionen väljer sina strider är lika viktigt som att ta de strider som är nödvändiga.

Juncker menar att det inte går att tvinga fram solidaritet. Det är sant. Det är för att vi ska slippa att ens försöka som EU finns där för att finna balanserade överstatliga lösningar. Om man delar solidariskt på ansvaret behöver man inte försöka tvinga fram solidaritet på ett känslomässigt plan. Den finns inbyggd i systemet.

Det är till exempel inte EU som misslyckats i flyktingkrisen. Misslyckandet har skett när man på nationellt plan skrämt upp väljarna med att EU skulle tvinga dem till sådant de inte vill eller förmår, snarare än att anta att en gemensam hantering och fördelning av ansvar just skulle garantera att det inte skedde.

Att medborgarna fått intrycket att EU gjort bort sig är inte så konstigt, med tanke på att vissa medlemsstaters ledarskap på hemmaplan har använt EU som en mental skräpkorg för sådant som väljarna är missnöjda med.

Juncker har rätt i sin analys att de kommande 12 månaderna kan bli avgörande, men kanske inte för själva EU:s utveckling, utanför för dess ledarskap och ledarskapet på nationell nivå.

ANNONS
ANNONS