Inom internationell motorsport kan man ofta se funktionärer som med stora skyltar visar vilken bana de olika förarna ska starta på. De kallas grid girls, paddock girls, pitbabes eller umbrella girls. Till skillnad från andra funktionärer och tävlande i sporterna – som ofta har färgglada jackor av olika sort – är grid girls lättklädda och för mer tankarna till herrmagasin än idrott.
Debatten kring grid girls har rasat mången gång förut och inom motorsporten har fenomenet både försvarats och förkastats. Det senare bokstavligt då vissa sporter har avskaffat sina skyltflickor och i stället kört med ”grid-kids”, någon har också testat ”grid boys”.
Publikvänliga insatser borde göras i fler sporter, alltså funktionärer som på olika sätt informerar om tävlingen istället för att utgå från att alla fattar. Det finns också andra sammanhang där liknande uppgifter förekommer. Till exempel när fotbollslagen tågar in på planen hand i hand med spelare i något barn- eller ungdomslag. Det fyller sin funktion och skapar delaktighet. Om spelarna i stället gått armkrok med varsin lättklädd modell hade nog många höjt på ögonbrynen, med all rätt. Jämförelsen visar också var problemet ligger.
”Det har alltid varit så, varför måste det politiskt korrekta förstöra alla traditioner” är en sammanfattning av åsikter som menar att det är urlöjligt att ens ta upp frågan om det inte är dags att sluta smycka manlig idrott med lättklädda kvinnor. En fråga som kan besvaras med en annan: Varför ska just denna kvarleva inte ska påverkas av utvecklingen?
En annan tradition som nyligen varit aktuell är plakaten på studentvagnar där avgångsklasser varnar för att föräldrarna som ser på kortegen kan vänta sig att deras döttrar inte kommer att komma hem, samt att de (döttrarna) förmodligen kommer att tycka att ”tvåan var jobbigast”, precis som de tyckte (om sin utbildning). Lite som en kamp för att bevara och manifestera rätten till kvinnoförnedrande ”humor”.
Sannolikt kommer många av dem som studsar på flaken i en ganska snar framtid själva få döttrar. Många pappor till flickor vittnar om att de ser på världen i ett annat ljus när de ser dem växa upp och ständigt mötas av alla dessa budskap.
Att man ska behöva tåla skämt som är kränkande och vidriga. Och när man försöker försvara sig mot dessa attacker ska man tåla att dränkas i förakt om hur ful och äcklig man är, och man får faktiskt tåla att några män blir så kränkta att de tar sig rätten att både hota och hata.
Allt hänger ihop. Därför blir inte skyltflickor och studentplakat några enskilda skitfrågor man borde strunta i för att ägna sig åt viktigare saker. Det här en av de viktigaste frågorna vi har att diskutera. Med våra döttrar, men framför allt: med våra söner.
