När denna krönika publiceras så pågår Tall Ships race i Halmstad. Med mysiga aktiviteter och fokus på segling. Jag har en seglartokig familj med barn som skulle skjutsas de flesta helger – till tävlingar där vi föräldrar stod i blåsten och försökte se något genom kikaren. Nu håller nästa generation på att komma i bad- och båtåldern och min gissning är att de kommer att vara lika vindblåsta och lyckliga som deras föräldrar.
Själv är jag av svagare virke. Jag fryser lätt och blir sjösjuk lätt och jag har lärt mig segla som vuxen vilket på något sätt gör att jag aldrig litar på att jag kan något. Jag älskar visserligen koncentrationen då man styr, farten i en slör och slöheten de där gångerna solen verkligen skiner och allting liksom saktar ner. Jag uppskattar också att stå på land och se då det är mycket segel på havet och alldeles särskilt med de riktigt stora segelbåtarna.
Förra veckan var det sista riktiga riksdagsveckan innan sommaren. Och under tisdagen fick vi äntligen klubba igenom Klimatlagen. Det kändes stort att få fira denna lagstiftning. Klimatlagen kommer att ge ett ramverk och tydliga mål och när den nu är klubbad så är Sverige nog det första landet i världen med en sådan progressiv lagstiftning på området.
Några dagar senare fattade Naturvårdsverket beslut om den 1 000:e klimatåtgärden inom ramen för Klimatklivet. Totalt säger Naturvårdsverket att 1003 ansökningar har fått stöd. Klimatklivet ska stärka lokalt och regionalt klimatarbete. Endast projekt som ger rejäla utsläppsminskningar per investerad krona beviljas stöd.
Hittills har över 9 000 laddpunkter för elbilar, 200 åtgärder för energikonvertering och 23 åtgärder för produktion av biogas fått stöd genom Klimatklivet. Förväntad utsläppsminskning från åtgärderna är 652 258 ton per år vilket motsvarar de årliga utsläppen ifrån 81 000 bensindrivna bilar. Genom Klimatklivet möjliggör regeringen klimatinvesteringar i Sverige för 8–10 miljarder kronor under perioden 2015–2020.
En av de sista sakerna som hände innan jag lämnade Riksdagen för sommaren var att jag lånade Ola Larsmos bok ”Swede Hollow” på riksdagsbiblioteket. Jag öppnade den igår och har sedan sträckläst. Boken handlar om svenskar som emigrerade i slutet på 1800-talet. Om hur de hamnade i en kåkstad med andra svenskar. Det är en slående påminnelse om att för 100 år sedan var svenskarna de fattiga som tvingades söka sig ett bättre liv någon annanstans. Som hade svårt med språket och därför samlades tillsammans med andra svenskar som också var fattiga.
Se där en sommarkrönika med segling, avslutet på jobbet och bästa semesterboken.
