I år väcktes raseriet och debatten av Mariehemsskolan i Umeå som höll luciatåg utan religiösa inslag, samt att den fullmäktigeordföranden (SD) i Region Gävleborg portade ett luciatåg av musikeleverna på Bollnäs folkhögskola. Enligt rapporteringen om debaclet var anledningen till det senare att lucian i tåget var en person som identifierade sig som hen.
Ingen i Sverige vill läsa ännu en text med poängen att det förvisso är viktigt med traditioner, men att man heller inte ska överdriva vikten av dem och därför reagera med onödig lättkränkthet när, säg, ett luciatåg inte ser ut som en bild av Jenny Nyström eller Carl Larsson. Traditioner är kul, skapar gemenskap över generationsgränser (ja, även de generationer av människor som inte längre lever) och förändras över tid. Så var det sagt.
Men med ett par veckors distans är det något som skaver med sverigedemokraten från Gävleborg. Olusten återkommer i frågor där sverigedemokrater har en position, som inte riktigt tål att sägas rakt ut men som alla förväntas förstå ändå. I stället anar den potentiella väljaren något dunkelt, tvetydigt, som ska undgå kritik men ändå vara tydligt nog för gemene man i bruksorterna att förnimma. I intervjun där Mattias Eriksson Falk (SD) ska förklara sitt agerande återkommer han till att luciatåget var ”otraditionellt”. Det måste krypa i honom av att inte kunna säga som det är: lucia behöver inte alls vara en kvinna. Bara inte en hen. En lucia kan rollbesättas på alla möjliga vis. Humoristiskt av en riktig, maskulin karlakarl, med stearindropp i skägget och basröst. I djupaste Kirunamörkret medelst ett ljusbeklätt LKAB-tåg. Genom en väldresserad hund eller häst på ridskolans julavslutning. Det finns många sätt att sprida ljus och värme på, några roliga, andra stämningsfulla och högtidliga, de flesta både och. Men en lucia med könsöverskridande identitet blir plötsligt farlig, utmanande på fel sätt, ett hot mot traditionen. Ett luciatåg får vara hur det vill. Så länge det inte är alltför bögigt, PK, woke eller vänster.
Det kan man förstås inte säga rakt ut som fullmäktigeordförande i Gävleborg. Det var väl därför han stod med en mikrofon från SVT i nyllet, hårt blinkandes, och sade något om att ”upplevelsen inför att luciatåget skulle genomföras var att det inte var enligt den tradition som brukar genomföras utan att det skilde sig åt från hur det brukar vara sen tidigare”.
Det är ingen liten sak att gå från att själv ha en preferens åt det ena eller andra hållet, till exempel genom att föredra en blondlockig lucia med utseende nog att ha vunnit 90-talets lokaltidningsomröstningar framför andra sorters lucior, till att hindra också andra från att uppleva detsamma. En liten hemlighet: man hade, även som sverigedemokrat, kunnat låta det bero. I alla fall som företrädare för ett parti, som har för vana att kalla ömtåliga politiska motståndare för "snöflingor”.
