Säg nej till nej-sägande, L

Liberalismen har inte råd att stampa i försvarsposition.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Krönikan 6/12. Att stå upp mot något väger inte alltid lika tungt som att stå upp för något. Liberalismen vinner få anhängare när Liberalernas främsta gärning består i att försvara status quo. Om Liberalerna vill stanna kvar i riksdagen måste de lämna läktaren och börja spela med siktet mot mål.

I den senaste opinionsundersökningen sjönk Jan Björklunds (L) förtroende bland väljarna med 7 procentenheter. 17 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Björklund (SVT/Novus 2018). Samtidigt ligger det låga valresultatet på dryga 5 procent som en våt filt över partiet. Liberalerna har fyra år på sig att slicka sina sår och ta sig ut på barrikaderna.

ANNONS

Det är flera år sedan liberala företrädare har haft så mycket att försvara emot protektionistiska och högerextrema krafter. Den politiska debatten har sällan givit så mycket rum för hårda värderingsfajter som nu. Liberalerna har i dagsläget alla möjligheter att göra fog för sitt namn. Politik är dock som fotboll: du kan inte göra mål i försvarsposition.

Liberalernas valrörelse har dominerats av nej-sägande. Under och efter valrörelsen har Björklund snarare figurerat som en ofrivillig försvarare än en visionär frihetskämpe. Det mediala utrymmet har inte varit snålt, men partibilden har manifesterats av en trött försvarsposition. Det är inte förvånande att ett liberalt parti väljer att ta fighten för liberala reformer som tidigare tagits för givna. Det är en självklarhet, men som till sin höjd redan frälser de frälsta. Liberalernas valslogan ”Mot extremism” är ett tydligt exempel på en politik som vill bevara det goda från idag, men inte förmår leverera nya visioner för framtiden.

Under 70- och 80-talet diskuterade Socialdemokratin om det tredje steget: införandet av den ekonomiska demokratin. Efter flera decennier av S-märkta reformer var det enligt strategerna dags för nästa steg. Olyckligt nog bestod det tredje steget av de förödande löntagarfonderna som ledde till ett folkligt uppror. 100 000 svenskar demonstrerade för den fria företagsamheten. Det tredje steget blev tack och lov ett fiasko och den liberala marknadsekonomin segrade. Det uteblivna tredje steget blev dock en slutpunkt för den socialdemokratiska hegemonin. I slutet på 80-talet hade partiet ungefär en miljon medlemmar. Idag består partiet av en tiondel av den siffran och politiken av krampaktigt systemkramande.

ANNONS

Ett parti utan vision har ingen framtid. Det som skulle bli det tredje steget skulle också bli S fortsatta visionära injektion. När reformerna uteblev inleddes emellertid också partiets väljartapp. L som lider av samma problematik har sedan murens fall levt i en guldålder där ”drömsamhället” blivit status quo. Vad är liberalismens ”tredje steg” i en tid där en liberal världsordning och marknadsekonomi till största del är ett faktum?

De frihetliga värdena måste ständigt försvaras, men om den liberala rörelsen ska växa måste L blicka framåt och tänka nytt. L är en relevant och viktig röst i svensk politik, men det måste partiet också bevisa för väljarna. Liberalismen har inte råd att stampa i försvarsposition. Det är dags att kavla upp ärmarna.

ANNONS