Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Lernfelt: Ogenomtänkt göra barnkonventionen till lag

Att göra Barnkonventionen till svensk lag framfördes länge som en mirakelmetod för att öka skyddet för barn i Sverige. Att vårt land redan 1990 ratificerade konventionen, det vill säga rättsligt förband sig till att följa den, tycktes inte räcka till. Men nu är Barnkonventionen alltså inkorporerad i svensk lagstiftning. Symbolvärdet är högt, vilket i sig kan ha betydelse för att lyfta barns rättigheter högt upp på den politiska och rättsliga agendan.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Men samtidigt uppstod en del problem. Konventionen är inte skriven som en lag och är upprättad på ett sätt som ska passa alla sorters länder. Den tar ingen hänsyn till nationell lagstiftning, vilket ibland är fullt rimligt, men ibland tvärtom snarast ohållbart. Med Barnkonventionen som lag kom till exempel förväntningar om att den skulle övertrumfa utlänningslagen och därmed göra barnets bästa utslagsgivande i asylärenden. Så enkelt är det inte.

Enkel är inte heller frågan om vilka konsekvenser konventionen har för samhällets möjligheter att omhänderta barn som far illa, då den trycker hårt på biologisk samhörighet.

Och delarna som tar upp religion är tvetydiga. Å ena sidan är föräldrar skyldiga att vägleda barnen in i familjens religion och kultur, å andra sidan har barn rätt att frigöra sig från densamma. Vad det lagstiftningsmässigt kommer att innebära i praktiken vet vi inte.

Eftersom juridisk expertis uppmärksammat att det kunde uppstå svårigheter tillsattes Barnkonventionsutredningen av regeringen 2018, med uppdrag att kartlägga hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med rättigheterna i konventionen.

I mitten av november överlämnade utredaren sitt betänkande till jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP). Det är ett gediget arbete som gjorts för att analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden samt hur barnets bästa förhåller sig i relation till andra intressen.

Utredaren kommer bland annat fram till att ”det kan behöva utredas om kommunernas socialnämnder ska få tillgång till mindre ingripande tvångsåtgärder än ett åtskiljande från föräldrarna” eftersom Lagen om vård av unga inte överensstämmer med barnkonventionens artikel 18 som understryker föräldrars ansvar för sina barn.

Man menar också att ”det kan finnas anledning att på nytt se över lagstiftningen kring omskärelse av pojkar” eftersom barnkonventionens kapitel 24 slår fast att traditionella sedvänjor som går emot barns rätt till kroppslig integritet och hälsa ska avskaffas.

Utredningen pekar även på att kommuner som inte erbjuder nattis eller barnomsorg på andra tider än vardagar bryter mot konventionen där det står att ”staterna ska göra allt de kan för att barn som har föräldrar som arbetar ska få den barnomsorg de har rätt till”.

Frågan är vad detta kommer att leda till. I bästa fall kan Barnkonventionen som lag bli ett viktigt verktyg för att barns röster ska bli hörda. I värsta fall har vi tagit något i båten som kan bli svårt, kanske omöjligt, att ro iland. Men redan nu kan konstateras att det inte var genomtänkt att göra konventionen till lag innan man sett över konsekvenserna.