Almedalsveckan har kommit till sitt slut ännu en gång. För egen del var det första gången jag besökte evenemanget. Tanken slog mig flertalet gånger inför vistelsen, att jag nu skulle befinna mig på rikets kanske mest säkerhetspolitiskt känsliga plats. Inte nog med att Gotland utgör en militärstrategiskt viktig punkt i Östersjön. Nu skulle hela Sveriges makthavare, politiker och intresseorganisationer samlas på en och samma ö, året då det säkerhetspolitiska läget skakats om totalt.
Jag tillbringade tisdagen hos Folk och försvar som höll till på Gotlands soldathem. Landets beredskap och försvarets materielförsörjning diskuterades under förmiddagen. Senare fick soldathemmet finbesök av överbefälhavare Micael Bydén och representanter från Försvarshögskolan. Lokalen var fylld till bredden och det var dags för ett samtal om försvarsvilja.
Moderatorn Patrik Oksanen inledde samtalet med att påminna om den 24 februari i år. Efter den ryska invasionens inledande spreds snabbt historien om de ukrainska gränsvakterna på ormön. Vid ett anrop från ett ryskt krigsskepp vägrade den ukrainska truppen att ge upp. Istället bad de den ryska styrkan att dra åt helvete. Länge trodde man att detta innebar döden för de ukrainska gränsvakterna. Det visade sig att de hade överlevt. Två månader senare sänktes det ryska krigsskeppet och den ukrainska flaggan är åter hissad på Ormön.
Insikt, vilja, mod. Försvarshögskolans Jenny Deschamps-Berger förklarade begreppet försvarsvilja med en gest mot huvudet, hjärtat och magen. Insikten om att det vi värderar högt inte kan tas för givet. Viljan att hjälpa till och bidra för högre syftens skull. Modet att handla utifrån insikten och viljan.
Försvarsviljan personifierades i Magnus Svensson, hemvärnssoldat från Gotlandsbataljonen som för fyra år sedan kom fram till att inte bara insikten och viljan, utan även modet fanns där. “Om ryssen kommer hit ska de käka grus”, sa han allvarsamt på gutamål.
Men den militära närvaron på ön har inte alltid varit en självklarhet. Efter upprustningen under nittiotalet, avvecklades Gotlands regemente år 2005. Under mer än tio år saknades reguljära styrkor, med undantag för hemvärnet. Lyckligtvis verkar det som att konsensus återigen råder kring Gotlands betydelse för svensk säkerhet. Det senaste halvåret har allt fler trupper synts i Visby.
Vid ett tillfälle under tisdagens evenemang i soldathemmet hördes ett dån från ovan. En samling JAS 39 Gripen-plan flög över soldathemmet under pågående panelsamtal. Deltagarna och åhörarna log mot varandra för en kort stund. Det var något fint med att vi alla befann oss på just denna säkerhetspolitiskt känsliga plats för att diskutera viljan att försvara landet, samtidigt som säkerheten självt gjorde sig påmind. Då infann sig en känsla av stolthet.
