Förra veckan hade jag några timmar att döda i en medelstor svensk stad. Ännu var det några timmar tills nattåget skulle gå och ännu sprängde huvudet från gårdagens festligheter.
Efter några timmars plugg i en brun läderstol på ett kommersiellt fik som spelade jullåtar redan i tidiga november var det nog. Det alldeles för dyra kaffet hade kallnat sedan ett stund och hungern började krypa på. Plötsligt blev jag vansinnigt sugen på thailändsk mat. En snabb googling visade att det låg en restaurang i närheten, alldeles runt hörnet. Inte ett hak med take away-nudlar, utan en riktig buffé.
På hemsidan rekommenderades bordsbokning på kvällstid. “Kan man verkligen reservera bord för en person? Eller är det konstigt? Äh, det kan jag väl.” Till tonerna av “All I want for christmas is you” reste jag mig och lämnade min tillfälliga studieplats.
Väl framme på restaurangen blev jag visad till det bord jag hade reserverat. Servitrisen förklarade nervöst att hon inte visste varför det låg två par bestick på bordet. Jag visste precis. Det gjorde nog hon också, egentligen.
Kontrasterna blev rejält uppenbara av att jag hade en barnfamilj bordet bredvid. Längre bort utbrast gästerna vid långbordet i sång för att någon fyllde år. Jag undrade vad de tänkte. Att jag måste vara knepig, att jag blev nobbad av min middagsdejt eller att det helt enkelt var synd om mig. Stackare.
Men varför är det så märkvärdigt att sitta själv? Jag har ju sett det förr på film. En ung kvinna i en slank klänning som fimpar cigaretten, går in på en bar och beställer en dry martini. Där sitter hon, helt själv, på en barstol och ser sensuellt mystisk ut och tuggar oliver. Men jag har också sett mannen som sitter ensam på den irländska puben och dricker för att han inte har något bättre för sig. Här sitter jag och äter, för att jag är hungrig och befinner mig i en främmande stad. Men det är det ju ingen som vet. Och det kanske är det som är det jobbiga.
Stockholmarna gör det hela tiden. “Solo-dining” kallar de det för att det inte ska låta lika sorgligt. De har ju ett behov av att konceptualisera allt, som för att normalisera sitt avvikande beteende genom att paketera det hela i en lyxig, engelskklingande förpackning.
Kanske är det just för att man kommer från en småstad. Man vill inte bli igenkänd och ihågkommen som hon som alltid sitter ensam. Särskilt inte om det händer två gånger på samma ställe.
Efter en tallrik gaeng phed landade jag i att det såklart handlar om det obekväma i att sticka ut. I en miljö där man förväntas invänta åtminstone en person till och utföra en aktivitet som generellt sett förknippas med socialt umgänge, blir det särskilt utmärkande när man gör raka motsatsen. Det ligger i vårt svenska DNA att rätta sig in i ledet. Man kan inte spela badminton själv, inte heller föra ett telefonsamtal eller gunga gungbräda. Att äta ute på restaurang kan man visserligen rent praktiskt göra själv. Det är bara det att man verkligen inte borde.
