Moderaterna har radikaliserats under hela mandatperioden och nu i valrörelsen kommer det ena häpnadsväckande utspelet efter det andra. Desperationen lyser lång väg och om de någon gång har haft en empatisk människosyn har den flugit all världens väg. Allt för att uppnå makten. En del är förvånade över Moderaternas agerande, men om man följer partiet bakåt är det tyvärr inte lika förvånande. Epoken Reinfeldt verkar ha varit undantaget från regeln.
Jag har i sommar läst två politiska böcker på delvis samma tema. Den ena är Gellert Tamas bok ”Den avgörande striden” om Sverigedemokraterna och dess historia, den andra är Moa Berglöfs ”Landsförrädare” om Moderaternas resa från Fredrik Reinfeldts berömda ”öppna-era-hjärtan-tal” från 2014 och fram till Kristerssons nära samarbete med SD.
Tamas bok visar på SD:s historia och dess nazistiska rötter. Jimmie Åkesson lyckas oftast krångla sig ur svåra frågor om partiets historia och hänvisa till att partiet påbörjat en förändringsprocess innan han blev medlem. Det är verkligen ett gränsfall visar Tamas, och Åkesson är skicklig på att spela naiv och ovetande och lyckas oftast komma undan med det när journalisterna saknar följdfrågor.
Regeringsmakten är uppenbarligen viktigare för Kristersson, Busch och Pehrson än allt annat. När partiledarna verkar kunna se sig i spegeln trots sanslöst avhumaniserande uttalanden, när Kristersson kan vifta bort ”aldrig-samarbete-med SD-löftet” till Auschwitzöverlevaren Hédi Fried före förra valet, då är det hopplöst att försöka stoppa det rusande tåget mot högerpopulismen.
Moa Berglöf har jobbat för Moderaterna sen 90-talet och har sett förändringsprocessen i detta parti. Man kan konstatera att Reinfeldt är ett mellanspel i ett parti som egentligen verkar vara ganska främlingsfientligt. Moderaterna har varit taktiska genom åren, men nu verkar deras rätta sida komma fram. Valstugeskandalen 2002 verkar ha dämpats av strategiska skäl, för nu säger många partiföreträdare öppet det som sades i lönndom då, och som orsakade uteslutningar från partiet.
Under Alliansåren föreföll de flesta moderater vara ganska liberala, de visade en humanistisk människosyn och tog striden med Sverigedemokraterna i bland annat Region Skåne, där SD kom in 2006. Dessa moderater verkar ha ömsat skinn och tävlar numera med SD om vilket parti som är hårdast mot invandrarna och brottslingarna, ibland hopbuntade i en och samma gruppering. De verkar tro att det är den bästa vägen till makten, men risken är uppenbar att de bara framstår som SD Light och att väljarna hellre röstar på originalet. Den senaste opinionsmätningen visar att det är vad som håller på att hända.
Det är sorgligt att se Moderaternas förvandling. Uppenbarligen består partiet av ett gäng ryggradslösa maktgalna strebrar.
