Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

MALÅ 20020915 
Per Gustavsson kör borren. Bildreportage från den nyinvigda Svartliden gruvan i Malå. 
Foto: Patrick Trägårdh/SCANPIX Code 60190 Bild: Patrick Trägårdh/TT
MALÅ 20020915 Per Gustavsson kör borren. Bildreportage från den nyinvigda Svartliden gruvan i Malå. Foto: Patrick Trägårdh/SCANPIX Code 60190 Bild: Patrick Trägårdh/TT

Joakim Broman: Miljöbyråkratin hotar de svenska basnäringarna

Sju år efter att gruvbolaget Boliden lämnat in en så kallad bearbetningskoncession för att få öppna en gruva i Älvsbyns kommun snurrar ärendet fortfarande i domstolarna. Lika länge har Tertiary Gold väntat på besked. I två år har deras ärende legat på regeringens bord för beslut. Det är ändå ingenting mot Svenska Vanadin, som väntat sedan 2010 på besked om en bearbetningskoncession i Hälsingland.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Att svenska miljötillståndsprocesser är ett haveri är vid det här laget väl känt. Som skribenten Adam Danieli noterade i höstas har inte en enda ny gruva öppnat i Sverige sedan miljöbalken började gälla 1999 (Smedjan 1/10 -21). Det är helt enkelt för svårt att uppfylla alla villkor och krav som finns, och därtill passera eller vinna mot alla möjligheter till överklaganden som processen erbjuder.

De extremt krångliga tillståndsprocesserna drabbar inte bara gruvföretag. Cementkrisen på Gotland uppstod delvis som en konsekvens av otydliga miljökrav. Sydvästlänken, en förstärkning av stamnätet för elektricitet, togs till slut i drift i somras efter sex års förseningar.

Lagstiftningen är uppenbarligen ett problem, men som tidigare direktören för Statskontoret, Thomas Pålsson, konstaterar i en rapport för Balanskommissionen – ett initiativ från ett flertal stora företag med koppling till basnäringarna – är förändringarna av länsstyrelserna en viktig förklaring. Förr fyllde länsstyrelserna en viktig roll som samordnare av statens verksamheter ute i landet, och som länk mellan det lokala och nationella. Man hade ansvar för sociala aspekter och för tillväxtfrågor. Gradvis har detta skalats bort, och kvar finns nästan bara miljöansvaret. Pålsson bedömer att hälften av länsstyrelsernas personal idag arbetar med miljö- eller naturvårdsfrågor. Ärenden som tidigare hade gjorts som en politisk avvägning, en balansering mellan olika intressen, skickas idag ofta vidare direkt till miljöhandläggarna.

Det är alltså inte konstigt om miljöperspektiven blir dominerande. Mycket tyder dessutom på att de förstärks av så kallad tjänstemannaaktivism, där personer använder myndighetsutövning för att tjäna andra intressen än de gemensamma.

En förändring börjar vara akut att få till. Fönstret för den gröna omställningen är öppet nu och de kommande åren. Om Sverige och särskilt de norrländska länen missar tåget kommer investeringarna att hamna på andra platser i världen. Inte minst börjar det bli tydligt att tillståndsprocesserna faktiskt hotar de svenska basnäringarnas möjlighet att bedriva verksamhet.

Inget hindrar Sverige från att ha fortsatt hårda miljökrav. Klas Dagertun, vd för Kaunis Iron som driver en gruva i Pajala, menade till och med på Balanskommissionens seminarium (28/1) att Sverige kan ha världens hårdaste miljökrav, så länge man inser att det även finns andra intressen att väga in. Industrins förutsättningar att skapa ekonomiskt välstånd och social förändring får inte bara skyfflas åt sidan.

Det kan också vara värt att notera att exempelvis Finland lyckas bygga stora kraftledningar dubbelt så snabbt som Sverige, utan att fuska med miljöaspekterna. Hårda miljökrav behöver inte vara lika med segdragen byråkrati eller saktfärdiga regeringar.