I en debattartikel i Svenska Dagbladet (22/7) skriver organisationens ordförande Palle Borgström: "Viltskador i lantbruksgrödor fördubblades från 2014 till 2020, från 88 000 ton förstörd spannmål till 165 000 ton. Skador på grund av för högt betestryck från älg, hjortar, vildsvin och stora fåglar gör att 330 miljoner limpor aldrig hamnar i brödhyllan, och att mer än en miljon matkassar om året aldrig når butiken. Allt går till spillo redan på åkern." Borgström slår i samma text fast att dagens hantering av rovdjursfrågorna varken är till nytta för allmänheten, Sveriges bönder och skogsägare, landets livsmedelsförsörjning eller våra möjligheter att producera biobränslen.
Nyligen kom också beskedet att LRF lämnar NVR, Nationella viltolycksrådet. NVR samordnas av polisen och har till uppdrag att minska antalet viltolyckor så att människor inte dödas eller skadas av rovdjur samt att minska de vilda djurens lidande i samband med olyckor. I NVR ingår bland annat Jägarnas Riksförbund, Svenska Jägareförbundet, Kennelklubben, SJ, Trafikverket och Naturvårdsverket. Naturligtvis har LRF som företrädare för mark- och skogsägare en oerhört viktig roll att spela i NVR. Men det tycks organisationen inte bry sig om.
I ett mejl till polisen som citeras i tidningen Svensk Jakt uttrycker Anders Wetterin, viltexpert på LRF, att det inte finns någon dramatik i beslutet: “Vi har begränsade resurser i viltfrågor och måste därför prioritera våra insatser." Han skriver också att huvudproblemet, mängden vilt, inte är i fokus för NVR och att det därför inte är rätt forum för LRF.
Det är svårt att blunda för att LRF:s beslut trots allt är en del i en taktik att sätta hårdare press på myndigheter och politiker att förändra jaktlagen och rovdjurspolitiken åt ett håll som är mer i linje med vad LRF vill. Även om det är lätt att känna förståelse för att jord- och skogsbrukare upplever de växande viltstammarna som ett stort problem, framstår det inte som något annan än en småskuren symbolhandling att vägra delta med kunskap och erfarenhet för att motverka viltskador. Risken med den typ av agerande LRF nu visar upp är också att relationen till närliggande organisationer och myndigheter försämras. Det vore mycket olyckligt.
De vilda djuren har sedan urminnes tider konkurrerat med oss människor om naturen, dess utrymme och resurser. Frågan om hur stor viltstammen bör vara är omgiven av känslor och argument från olika håll. Jägare tycker en sak, skogsbrukare en annan. Å ena sidan har viltet en viktig roll att spela i våra ekosystem och Sverige har ett stort ansvar för att bevara artrikedomen i vårt land. Å andra sidan äter de vilda djuren upp grödor, tar tamdjur och orsakar trafikskador.
Att hitta en balans är inte enkelt. Det kräver både förståelse och respekt och inte minst samarbete från flera olika håll, inte minst från LRF. Det är möjligt att Sverige behöver en ny jaktlag och att viltstammarna behöver ses över. Men det minskar inte behovet att i närtid motverka allvarliga olyckor i mötet mellan människa och djur.
