Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Lernfelt: Lärarna bör få styra över sin tid och vardag

Det är jullov och Sveriges lärare får en välförtjänt möjlighet till återhämtning. Det har varit en tuff höst för många med distansundervisning, sjuka kollegor och elever som inte förmått hänga med i undervisningen till följd av pandemin. Samtidigt är lärare ofta av den sorten som inte riktigt kan släppa sitt arbete.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Som kämpar för att hinna med allt kringarbete såväl som sitt kunskapsförmedlande huvuduppdrag. Därför kommer en hel del lärare säkerligen att ägna delar av lovet åt planering, uppföljning, vidareutbildning och åt att hitta inspiration för framtida lektioner.

Att lärarkåren är engagerad och ofta arbetar mer än de får betalt för är något arbetsgivarna bör vara djupt tacksamma över. Hade de inte varit det hade den svenska skolan varit i ännu sämre skick. Ändå är arbetsgivarna inte nöjda. Oförtröttligt strävar kommunernas arbetsgivarorganisation SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, i sina förhandlingar med lärarfacken efter att ytterligare minska lärarnas förtroendearbetstid. Så att man kan lasta på dem ännu mer uppifrånstyrt arbete och öka kontrollen.

I dag är lärares arbetstid nästan alltid uppdelad i reglerad arbetstid på 35 timmar i veckan och förtroendetid på 10 timmar i veckan. Den reglerade arbetstiden förfogar arbetsgivaren över. I den kan rektor pressa in ökad undervisningstid, konferenser, möten, dokumentation och en hel del annat. Bara fantasin sätter gränserna. Huvuddelen av den reglerade arbetstiden tillbringar lärare i skolan. Förtroendearbetstiden förfogar lärarna själva över och den ska användas till sådant som behövs enligt lärarens egen professionella bedömning. Ibland för att få klart det som borde hunnits med under de reglerade timmarna. Ofta planering och förberedelser, spontana elev- eller föräldrakontakter och att tillägna sig den kunskap som behövs för att utvecklas i yrkesrollen.

I en tid av effektiviseringsraseri och besparingshets är lärares förtroendetid central för att yrket inte helt och hållet ska förvandlas till ett löpande band, där undervisningen är av standardiserad korvstoppningsmodell utförd av robotliknande kommunaltjänstemän. Den är också viktig för att skapa den luft i systemet som behövs för att dedikerade lärare inte ska gå in i väggen, vilket de kommer att göra med ännu mer detaljstyrning.

När man i Linköping i ett pilotprojekt på en högstadieskola införde ett lokalt arbetstidsavtal med full förtroendearbetstid – utöver lektioner, konferenser och möten var lärarna helt fria att själva styra sin tid – ledde det till en bättre arbetsmiljö för både lärare och ledning. Mindre stress och administration. Inget tjafs om tid och större flexibilitet. Dessutom stärkte det utökade ansvaret lärarna i deras profession.

Det är sådana erfarenheter som borde vara vägledande i en tid när lärarbrist hotar och kvaliteten i sjunker i många skolor. Ändå är det inte det. Hur ska skolan någonsin kunna lyftas så länge SKR vill trycka ned och begränsa dess viktigaste resurs, lärarna?