Gustav Juntti: Lägre statliga utgifter gynnar oss alla

När valåret inleds är pandemin på allas läppar. Det är rimligt. På kort sikt måste politiken möta och avhjälpa coronavirusets framfart. På längre sikt avgör dock den ekonomiska politiken vilken förändring partierna kan skapa.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Under pandemin har Magdalena Andersson (S) i sin roll som finansminister upprepat att den ekonomiska återhämtningen ska bygga på investeringar, vara grön – och statlig. "Vi ska inte upprepa misstagen efter finanskrisen genom att strama åt för tidigt", sa hon till SVT (26/8).

Hon kan ha tänkt rätt. Sveriges BNP växte under 2021 med över 4 procent. Skatteintäkterna ökar när fler jobbar och handlar någorlunda vanligt. Färre krispaket sänker statens lånebehov.

Men i år och 2023 klingar BNP-tillväxten av, enligt Riksgälden. Ändå väntas statsskulden sjunka med drygt 200 miljarder kronor om två år.

Ekonomisk politik måste förebygga annat än smittspridning och konkurser. BNP-tillväxten är just kring EU-snittet, i nivå med Tjeckien, Bulgarien och Slovakien. Professor Lars Calmfors sa i våras (SvD 19/5) att skattehöjningar eller budgetåtstramningar krävs för att sänka skulden och lyfta ekonomin. Vad välja?

ANNONS

I boken "Austerity" från förra året samlar tre Harvardekonomer årtionden av egen forskning om budgetpolitik. Med data från nära 200 åtstramningspaket från 16 OECD-länder som Sverige, Danmark, Finland och Tyskland för åren 1978-2014 tecknas ett tydligt mönster.

Att sänka skulden med 1 procent av BNP genom skattehöjningar är dålig politik som ger ”djupa och utdragna recessioner”. Två år efter höjningarna föll BNP i snitt med 1 till 2 procent. Fyra år senare var den mellan 1,5 och 2,5 procent lägre.

Samma skuldminskning via lägre offentliga utgifter har dock en "väldigt mild recessionär effekt”. Efter två år är BNP mellan 0 och 0,5 procent lägre. År tre är ekonomin åter där den var före åtstramningarna.

Politik är psykologi. Lägre statliga utgifter ger att färre kronor måste in till statskassan. När folk förväntar sig en lägre skattebörda arbetar och konsumerar de lite mer, och då växer ekonomin. Samma logik gäller företag. Skattehöjningar sänker deras investeringar med över 4 procent på lika många år, medan de stiger inom två år efter att staten kapar utgifter.

S ogillar en mindre stat. Utifrån partiets positionering som välfärdens garant kan det framstå som strategiskt haveri att förorda färre offentliga åtaganden. Men enligt boken straffas utgiftsminskande regeringar inte av väljarna. Mellan 1994 och 2000 drog Sverige åt svångremmen hårdare än många länder. Ändå omvaldes S två gånger.

ANNONS

Under eurokrisen ska Jean-Claude Juncker, då Luxemburgs premiärminister, ha sagt "vi alla vet vad som behövs göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda efter vi har gjort det”. I boken visar dock forskarna att ju större utgiftssänkningar, desto färre regeringsbyten sker. Att bli omvald på skattehöjarpolitik är svårare.

Allt detta – statens utgifter och skatter, investeringar och näringslivets roll – borde statsminister Magdalena Andersson tala mer om än vad hon gör idag. Det avgör hur Sveriges ekonomiska återhämtning går, med direkt bäring på hennes partis ambitioner att behålla makten när Sverige snart går till val.

ANNONS