Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Kortsiktigt maktspel sattes före hållbara resultat

Ser, trots allt, hopp i att det finns en vilja att styra landet och lösa svåra problem.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Med bara några dagar kvar av 2019 tar ett nytt decennium vid och aldrig tidigare i mitt liv har jag upplevt att så mycket av det som är viktigt står på spel. Detta borde varit en krönika präglad av optimism, men jag kan i skrivandets stund inte med bästa vilja i världen uppbåda något sådant. Så ni som vill se något roligt kan bläddra direkt till ”Laban” på seriesidan.

Många överraskades av att världens äldsta moderna demokrati kunde välja Donald Trump som sin president. Hans valmöten präglades av hat, konservatism, populism, men också av entusiasm och en patriotism som endast USA, utan tvångsmedel kan uppbåda. Fullt så illa kunde det väl inte bli, tänkte jag när jag gav en intervju i P4 Halland, sittandes på golvet i 4H-gården vid Leesburg, Virginia, samtidigt som publiken runtomkring ropade att hans motståndare borde låsas in. Han själv är den som kommer stå inför skranket, men frias, eftersom polariseringen och rädslan för att tänka själv har blivit så stark.

Nu finns efterföljare i Brasilien och i Australien. Två länder som är stora till ytan och därför viktiga för vårt klimat. Trots att länderna bokstavligt står i brand fortsätter politikerna hävda att den ekonomiska utvecklingen i det egna landet är viktigare än att stoppa klimatutsläppen, som om det fanns en motsättning. Nu vet vi att det är möjligt att ersätta icke förnybara energikällor med sol, vind och vattenkraft, liksom att skogen mår bäst när den får växa och brukas.

När det gäller klimatet har det blivit den obotfärdiges förhinder att förespråka fortsatt eller ny kärnkraft. När kampen om väljare handlar om att först skrämma upp dem, för att sedan söka sympati för symboliska åtgärder. Då går det inte hem att föreslå sådant som gör att den enskilde, gemene man måste ställa upp, ändra sin livsstil och ställa om till vad kommande generationer kräver av oss för att rädda naturen som vi upplever den idag.

I tider då kortsiktigt maktspelande har blivit viktigare än hållbara resultat blir det enklast att säga upp avtal om energipolitiken, eftersom andra än oss får betala priset. Med samma sätt ser många partier i Sverige idag på sitt politiska samarbete. Att ge Sverigedemokraterna ett inflytande idag, som går utöver rätten de har att göra sin röst hörd i lokala och det nationella parlamentet, är aningslöst. De kommer inte nöja sig med mindre än att få genomföra sin nationalkonservativa populism och kräva minst en post som vice statsminister i kommande regeringar.

För precis ett år sedan satt Annie Lööf med några ledande partikamrater i hårda förhandlingar, som syftade till att kunna bilda en regering som inte är beroende av stöd från vänstern och den yttersta högern. Resultatet blev inte bara ett Januariavtal, utan också de bästa delarna av vad som kunde varit Alliansens gemensamma regeringspolitik. Är det någonting som ger mig framtidstro, så är det just detta. Att det trots allt finns en vilja att styra landet i rätt riktning och lösa även svåra problem som kriminalitet, utanförskap och klimatet med den politik som jag trott på i snart 50 år – Centerpartiets.

Gott nytt år!