Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hanna Marie Björklund: Konsumdrömmar räddar inte socialdemokratin

Torsdagen den fjärde november valdes Magdalena Andersson till ny partiledare för Socialdemokraterna. Hon har en god chans att bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister när riksdagen inom kort ska rösta om att godkänna henne som efterträdare till Stefan Löfven.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Varje gång ett parti får en ny partiledare är det intressant att analysera vad det kommer innebära för partiets politik. Inte mycket är känt om vad Andersson vill göra med sitt ledarskap ännu, men det har tydligt framkommit i uttalanden inifrån partiet att det finns starka krafter för att gå tydligare åt vänster.

S ska gå tillbaka till sina rötter och därmed få tillbaka väljare, framförallt fackligt anslutna arbetare i glesbygd som i hög grad har valt att rösta på Sverigedemokraterna. Svenska Dagbladet hade (2/11) en utmärkt analys av detta tema där man talade med flera från den arbetsgrupp inom S som kallar sig för Reformisterna – de som vill att S ska gå mot vänster och bort från identitetspolitiska frågor.

Det finns flera andra liknande analyser om att S halkat för långt ifrån sina rötter. ”Blivit för ekonomiskt höger och för moraliskt vänster” som artikeln i SvD elegant formulerade saken. De som företräder denna linje menar att gamla S-väljare vill ha högre skatter, högre bidrag och mindre genussnack.

Reformisterna utmålar sig gärna som den gamla sortens socialdemokrater, men även utanför deras led finns en rad färgstarka karaktärer som är inne på samma spår. Exempelvis den kontroversielle tidigare riksdagsmannen Jan-Emanuel Johansson, som både varit med i en dokusåpa och drivit välfärdsföretag men idag försöker profilera sig som gammal hederlig socialdemokrat. Vad han och andra med honom vill rent sakpolitiskt är rätt oklart, förutom att de är emot invandring.

Denna grupp vädrar morgonluft inför Anderssons ledarskap. De anser att det är dags för en nygammal sorts socialdemokrati och vill gå framåt genom att gå tillbaka till S så som partiet såg ut för 30-40 år sedan. De vill ha tillbaka fastighetsskatt och arvsskatt och gå ifrån det finanspolitiska ramverket. Med detta ska också de fornstora opinionssiffrorna på över 40 procent återvända, är tanken.

Det finns ett problem med det här narrativet. Svenskarna har förändrats sen 1970- och 80-talen. Folket är inte samma som då. Även om politiken försöker återskapa något som varit är det inte säkert att opinionssiffrorna någonsin blir desamma igen. Det må vara att många på en fråga svarar att de tycker globalisering och liberaliseringar har gått för långt, men även LO-medlemmar och gamla S-väljare utnyttjar och får fördelar av den moderna utvecklingen med valfrihet, billig elektronik och nya digitala tjänster.

S kanske inte längre är vad de än gång var, men det är inte väljarkåren heller. Frågan är om partiet vill svälja den lite beska medicinen eller fortsätta låtsas som om Sverige kan backa bandet. Det är lätt att drömma om att återvända till Konsum, skyhöga marginalskatter och obefintlig arbetskraftsinvandring, utan att samtidigt låtsas om de nackdelar det samhället hade. Återstår att se om även Andersson ansluter sig till den drömmen, eller om hon kan formulera en mer modern vision för socialdemokratin.