Gästkrönikan 13/4.
Nästa vecka åker jag till Strasbourg. När jag åker tillbaka kommer EU förhoppningsvis vara flera effektiva klimatlagstiftningar rikare.'
Klimathotet är ett av de absolut största hoten vi står inför. I Sverige har vi, räknat per person, stora utsläpp och vi måste självklart göra vårt för att minska utsläppen. Men det är lätt att gå vilse om man blint tror att de stora vinster för det totala klimatarbetet görs här på hemmaplan. Eftersom klimatutsläppen är globala är det framför allt utanför våra gränser som vi kan göra de absolut största kliven framåt.
Det var därför jag tidigt beslutade mig att engagera mig i just miljö och klimatlagstiftning under mitt mandat i Europaparlamentet. Många sittningar med kollegor, många möten med intresseorganisationer (och lobbyister!) och allt för många långa nattliga förhandlingar har det blivit under tiden.
Vad handlar allt det här om då? EU:s klimatpolitik utgår från 10 årscykler. Nu är det dags att ta parlamentets slutgiltiga beslut om regelverken fram till 2030. Uppdelad på tre massiva områden, som får den svenska regeringens samlade miljöåtgärder att verka som en nål i en höstack, ska den se till att unionen uppnår sitt löfte i Parisavtalet.
Först är det handeln med utsläppsrätter. Genom att göra koldioxidutsläpp till en handelsvara så blir det dyrare att släppa ut. Pengarna man får in på att sälja utsläppsrätter på auktion ska sedan (i den bästa av världar åtminstone) gå till klimatåtgärder och till att uppfinna nya gröna system.
Det andra är fördelningen av bördan att minska utsläppen länderna emellan, där varje land får utsläppsminskningsmål.
Det tredje och sista bestämmer hur man ska se på koldioxidinlagring, där målsättningen i sektorn är att utsläppen inte ska överstiga upptagen av växthusgaser.
När klubbslaget faller på tisdag så är alla dessa enorma ärenden klappade och klara. En hel mandatperiods slit i att förbättra EU:s långsiktiga klimatpolitik är slut. Det känns nästan overkligt. Kommer resultatet bli vad vi hade hoppats på? Nja är nog svaret på den frågan. Vi har visserligen höjt ambitioner, men hade det bara varit upp till mig hade vi gått längre. Men EU är en kompromisskonst mellan olika intressen. Vägrar man att kompromissa får man ingenting. Inga pengar till klimat och innovation, ingen minskning av utsläpp. Hade man kunnat gå längre om man ville att systemet skulle överleva hela EU-maskineriet? Det hade man inte. Men man har kommit bra mycket längre än om alla skulle ha hoppat av förhandlingarna och låtit länderna själva ta sina egna beslut.
När jag lämnar Strasbourg nästa vecka kan jag känna mig stolt över att vi förbättrat EU:s klimatambitioner. Och sedan kavla upp ärmarna för nästa förhandling.
