Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Katarina Erlingson: Kampen mot rasism behöver breddas

Det känns sorgligt när jag delar upprop på sociala medier med hashtaggen #blacklivesmatter. Det borde verkligen inte behövas 2020. I själva verket har utvecklingen gått bakåt och vi måste hela tiden vara vaksamma mot och bekämpa rasism.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Efter den förfärliga händelsen i Minneapolis där afroamerikanen George Floyd dödades av en brutal polis efter misstanke om en förseelse har diskussionen om rasism blossat upp. Det är protestmarscher och upplopp runtom i USA.

På Instagram och Facebook delas bilder med hashtaggen för att visa rättmätig avsky mot rasism. Även i Sverige finns rasism även om den oftast inte visar sig så brutal som i USA där den har djupa rötter sedan slaveriets dagar. Så sent som på 1960-talet togs raslagarna bort, men landet har uppenbarligen inte lyckats med att få bort de djupt liggande värderingarna att svarta skulle vara mindre värda. I Sverige har vi en historia med diskriminering av samer.

Rasism kan vara direkt och brutal, men också finnas i samhällsstrukturer. Det beror på ett lands historia och hur man förhållit och förhåller sig till landets minoritetsgrupper. Det är enklare att bekämpa den tydliga rasismen, men mycket svårare att komma åt den strukturella.

Samtidigt kan den som är välvillig också ofrivilligt bli en del av rasismen. En vanlig invändning mot hashtaggen #blacklivesmatter är att det gäller väl alla människor, inte bara svarta. Det har de delvis rätt i, men minoriteter och förfördelade måste lyftas fram för att man ska kunna se mönstret. Man kan jämföra med debatten kring jämställdhet, där man hittills varit tvungen att lyfta fram kvinnor som diskriminerad grupp men där grundtanken är alla människors lika rätt och värde.

För mig är det absolut självklart att alla människor har lika rätt och värde, men jag ger mig sällan in i debatten kring ämnet. I Sverige har det ofta varit minerad mark och det finns ett antal skribenter och debattörer som verkar tro sig ha tolkningsföreträde. Framför allt kan man lätt bli påhoppad om man skulle använda fel begrepp. Ska man skriva ”svart” eller något annat? Rasifierad kanske? När det gäller USA kan man skriva afroamerikan, men det går ju inte i Sverige.

Risken är att diskussionen om begrepp tystar debatten. Jag kan rimligen inte vara den enda som drar mig för att skriva något, av rädsla att göra fel och i värsta fall kränka någon. Den ofta högljudda ton som blir i sociala medier nuförtiden leder ofta till missförstånd och onödiga gräl. Det gynnar inte kampen för mänskliga rättigheter och mot rasism. I vissa sammanhang känns det som att jag som vit bonnatös från Halland inte har rätt att yttra mig för jag vet inte hur det känns att bli diskriminerad och illa behandlad på grund av hudfärg. Det är sorgligt och innebär att kampen bara får bedrivas av vissa ”godkända”. Det finns många som är välvilliga och som försöker leva efter att alla har lika rätt och värde. Vi som inte själva tillhör en minoritet måste få lov att vara just välvilliga och göra så gott vi kan från vår utgångspunkt för att kämpa mot rasism i samhället.