Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jubilarer minner om levande nostalgi

Vissa företeelser har en förmåga att både återkalla en svunnen tid och vara ständigt aktuella.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Gyllene tider firar 40 år och firar ordentligt. Återförening, ny skiva och avskedsturné, man slutar i tid, man slutar på topp.

Det är imponerande att under en så lång tid både behålla sina gamla fans samtidigt som man hittat nya. Många i dagens publik var inte ens födda när bandet återförenades första gången, 1995. Den yngre publiken kan dock bli lika nostalgisk som den äldre.

Nostalgi kommer av grekiskans nostos, en term från den episka diktningen och betyder ungefär hemkomst, och algos som betyder smärta eller verk. Nostalgi har historiskt också varit en beteckning för en sjuklig hemlängtan.

Nog finns det alltjämt ett visst mått av vemod i all nostalgi, eftersom det handlar om att blicka tillbaka mot något som kanske inte längre är.

Men även om fansen nog sörjer att det här blir sista gången Gyllene Tider spelar så är det nog fel att tro att vemod kommer vara den känsla de väcker i framtiden.Detta beror på att även när bandet verkligen har slutat så kommer de ändå inte att bara tillhöra det förgångna. Det allmängiltiga lever vidare.

Känslan kommer leva kvar och förstärkas genom att ständigt vara aktuell. Varje år blir det fortfarande sommar och ledmotivet är detsamma.

En annan, fortfarande lysande jubilar, är en amerikansk TV-serie som på många sätt revolutionerade komedigenren. Igår var det på dagen 30 år sedan Seinfeld hade premiär. 21 år efter seriens slut repriseras den fortfarande på svensk TV.

Skälet till den ihållande framgången är detsamma, det allmängiltiga. Den träffsäkra observationshumorn är obunden av sin 90-talsmiljö. Människor blir alltjämt obekväma, gör märkliga saker och spelar det sociala spelet med bristande framgång.

Den fantastiska uppställningen moraliskt tvivelaktiga rollfigurer fortsätter att locka till skratt och frammana en igenkänning man kanske inte vill stå för, vilket lockar till ännu mer skratt.

Vad idag till och med kan kännas som lite utarbetade sitcomtroper började i Seinfeld och känns här inte ett dugg uttjatade.

Det är det som gör denna nostalgi så stark, man återvända till det som fortfarande är relevant.

Vissa delar är kanske till och med skrämmande aktuella. I en postmodern tid av alternativa fakta, där alla har rätt till sin egen sanning får man ibland intrycket av att allt för många har lyssnat till mästerlögnaren George Costanzas råd. När Jerry Seinfeld ber om hjälp med att klara av ett lögndetektortest svarar George att det är en talang som inte går att lära ut men ger honom ändå ett ord på vägen.

– Just remember. It’s not a lie if you believe it.