Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Januariavtalets största strid

Att gå från trygghet till att börja om på ruta ett är något inte alla kan unna sig, även om de skulle vilja.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Uppdraget att utreda möjligheterna för en modernisering av arbetsrätten lämnades i går över av regeringen till justitierådet Gudmund Toijer som utsetts som särskild utredare. Direktiven är att fokusera på fyra deluppdrag och utredningen ska vara klar i maj nästa år.

Från LO och partierna på vänsterkanten påstås att allt syftar till att försämra för de anställda och försvaga balansen mellan arbetsmarknadens parter.

Det här kommer att bli Stefan Löfvens kanske hårdaste prövning av Januariavtalets genomförande.

Att Socialdemokraterna gått med på att se över arbetsrätten visar dock att problemen i grunden behöver lösas. Det handlar inte om att ställa ut anställda i kylan och undanröja alla rättigheter. Tvärtom är uppdraget tydligt formulerat att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska utgöra utgångspunkt för överväganden och förslag.

”Arbetsmarknadens parters autonomi och självständighet är en förutsättning för att parterna fortsatt ska kunna ta ett stort ansvar för regleringen på arbetsmarknaden i syfte att skapa flexibla lösningar som är anpassade för olika branscher. Utredningens förslag bör därför samlat innebära att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls”.

Det utredningen ska landa i är förslag för tydligt utökade undantag från turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd samt att inom ramen för anställningen stärka arbetsgivarnas ansvar för kompetensutveckling och anställdas omställningsförmåga.

Man ska särskilt beakta mindre företag och förslag som innebär lägre kostnader vid uppsägning samtidigt som rättssäkerhet och skydd mot godtycke upprätthålls.

Utredningen ska också överväga författningsförslag för att skapa en bättre balans i anställningsskyddet för personal med olika anställningsvillkor.

Om man på allvar vill att fler ska ha möjlighet att komma i arbete måste något göras. Det hjälper inte att ensidigt stärka skyddet för dem som redan är inne på arbetsmarknaden, trösklarna behöver sänkas för att fler ska komma in.

Det är inte värdigt att acceptera att en stor grupp människor ska vara hänvisade arbetslöshet och utanförskap, i generation efter generation. Det är samhällsekonomiskt vansinne och ett humanitärt haveri.

För dem som har jobb och jobbat länge innebär det en risk att säga upp sig för att byta jobb. Att gå från trygghet till att börja om på ruta ett är något inte alla kan unna sig, även om de skulle vilja. Ofta ligger det också helt på den anställde själv att fortbilda sig för att hålla sig anställningsbar i takt med att yrket och företaget förändras.

Den del av utredningsdirektivet som gäller ökat ansvar för arbetsgivaren att kompetensutveckla och omställningsutveckla ska bli mycket intressant att följa.

Turordningsreglerna ska få fler undantag. Detta är den största farhågan för alla anställda och fackförbunden som representerar dem. Än så länge har inte arbetsgivarsidan eller de partier som driver denna fråga trovärdigt lyckats förklara vilka problem det är man vill lösa och som inte går att lösa med dagens regler.