Högmod går före fall…

Gästkrönikan. Det finns inga promenadsegrar. Val är inget man ska ta lätt på.

ANNONS
|

Gästkrönikan 10/6. I skrivandes stund är det fredag morgon. Vaknade till nyheterna om att återigen har det hänt som bara för ett dygn sedan nästan bara var ett teoretiskt resonemang.

Under en ganska kort period har två brittiska premiärministrar, två konservativa Toriesledare, gjort två av de grövsta felbedömningar som kanske någon gjort i nutid (om vi bortser från det amerikanska republikanska partiets bedömning om Donald Trump förstås). Två bedömningar som ändrat historien i vår del av världen, åtminstone den första.

David Cameron kastade ut Storbritannien i en för mig helt obegriplig folkomröstning om EU-medlemskapet enbart för att vinna en inhemsk politisk debatt. Detta utspel gav ett resultat han definitivt inte räknat med. Nu har efterträdaren Theresa May slarvat bort en stabil regeringsmajoritet genom ett lika obegripligt och kaxigt förtida val. Mycket ville ha mer…

ANNONS

Istället för att vara en del av vår europeiska gemenskap står Storbritannien nu oväntat utanför densamma. Istället för att regera landet med en stabil majoritetsregering förlorade Tories sitt underlag. Sällan har två så grova felbedömningar betytt så stora negativa konsekvenser, inte bara för det egna landet utan sannolikt också för alla oss andra och båda är regisserade av det självgoda Torypartiet.

När jag nu läser fredagsmorgonens analyser av valet i Storbritannien är en fråga jag ställer mig om det, liksom valen i USA och Frankrike, inte mer är att rösta mot än att rösta för. Om Labours och LiberalDemokraternas framgångar beror på att de var emot Theresa May, och att människor därför röstade på dem. Inte på så mycket på grund av deras egen politik. Det kan också förklara Tories framgångar i Skottland – kanske också ett mot-röstande?

Håller politiken (inte demokratin) att bli en mot-rörelse? Mot EU. Mot de som är mot EU. Mot invandring. Mot de som är mot invandring. Mot etablissemanget. Mot de som är mot etablissemanget.

Mot en partiledare. Mot de som är mot en partiledare. Frågan är: Vad händer sedan? Hos oss i Sverige har ju den senaste tidens politiska debatt mest kommit att handla om detta sedan och mindre om politikens innehåll, om visioner och om idéer. Är detta politikens nya väsen?

ANNONS

För mig är detta ett märkligt sätt att driva politik. Jag vill berätta vad jag är för. Vilka idéer och visioner jag har, mitt parti har, för att göra tillvaron och världen lite bättre för fler. Givetvis innebär detta att ens åsikter för speglas i någon annans som är mot men det är inte det som är drivkraften, inte det som borde vara avgörande.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, 3 saker, tänker jag:

Val är inget man ska ta lätt på. Det finns inga promenadsegrar.

Valresultat kan aldrig tas för givet. Alla röster är lika mycket värda. Och att högmod går före fall.

ANNONS