Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 2014-09-30
Håkan Juholt, politiker (S), fotograferad i samband med Riksmötets öppnande 
Foto: Lars Pehrson / SvD / TT / Kod 30152
** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv)  ** Bild: Lars Pehrson / SvD / TT
STOCKHOLM 2014-09-30 Håkan Juholt, politiker (S), fotograferad i samband med Riksmötets öppnande Foto: Lars Pehrson / SvD / TT / Kod 30152 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) ** Bild: Lars Pehrson / SvD / TT

Richard Böhme: Fortsatt mystik kring den mänsklige Juholt

SVT Play visar dokumentären Partiledaren som klev ut ur kylan om förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt. Titeln anspelar på Daniel Suhonens bok, Partiledaren som klev in i kylan, i sig en anspelning på John le Carrés spionroman Spionen som kom in från kylan från 1963.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Det vilar också en air av spionage över hela Juholtaffären, med hemlighetsmakeri och läckor värdiga kalla krigets samvetslösa mullvadar. Tom Alandhs film avslöjar nu inga hemligheter. Gåtorna förblir olösta och de inblandade, det dåvarande socialdemokratiska toppskiktet, är anmärkningsvärt obenägna att svara på frågor.

Detta förstärker känslan av konspiration som Juholt själv alltid antytt. Vad som ledde fram till det där ödesdigra mötet med Verkställande utskottet och vem som där krävde vad är alltjämt höljt i dunkel.

Juholt talar konkret om det drev han fick utstå men ospecificerat om de krafter som ville motarbeta honom. Ingen socialdemokrat anklagas utan skulden hamnar istället på en diffus Stockholmscentrerad elit.

Om lojaliteten förhindrar honom att belacka socialdemokrater talar han med illa dolt förakt om detta storstadselitens kindpussande kotteri han ser som sin fiende. Det var detta "klegg” som inte ville släppa in honom utan motarbetade honom från första stund. Juholt förklarar inledningsvis att vilka känslor som än skulle bebo honom så skulle han aldrig tillåta sig att bli bitter, något han under omständigheterna verkar klarat av med bravur. Men ibland, som när klegget kommer på tal, undrar man om inte en bitterhetens tagg, om inte sitter kvar, så åtminstone lämnat ett oläkt sår i hans bröst.

Idén om denna diffusa fiende, denna storstadselit som han sätter i kontrast till sin egen folklighet, bär onekligen spår av populism. Som sådan kan den belysa existerande problem men också missa andra. Det går mycket lätt att tänka sig Juholts företrädare Mona Sahlin som fullständigt genomsyrad av klegg, men knappast Stefan Löfven.

Med sin vänsterpopulistiska ådra var han däremot före sin tid. Nu blickar många socialdemokrater vänsterut, med mer eller mindre realistiska förhoppningar om vad en sådan kursändring skulle innebära för partiet. Saknar de måhända den slagfärdige, mustascherade smålänningen?

Håkan Juholt är därtill onekligen en god agitator. Trots hans många grodor gick Sverige miste om en av samtidens mest välformulerade politiker

Juholts lojalitet inskränker sig dock inte till partiet. På frågan om ambassadörsposten på Island inte är en degradering nekar han bestämt och professionellt. Detta kan kontrasteras mot när Margareta Winberg kommenterade sin utnämning till ambassadör i Brasilien, världens sjätte folkrikaste land och Sydamerikas största ekonomi med orden "visst fick jag sparken”.

På det hela taget är filmen ett ömsint personporträtt. Den gräver inte kritiskt i Juholts misstag men blir istället en skildring av människan bakom politikern. Hans hägrande dröm om en lugnare framtid, bortom alltihop, med eget Bed and Breakfast, är lätt att sympatisera med. Slutintrycket blir att oavsett hans politiska gärning, oaktat hans åsikter, så skulle jag gärna ta in på Håkan Juholts pensionat.