Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Foto: Fredrik Persson / TT

En svensk tiger (inte)

I ett val där alla talar om "svenska värderingar" verkar den allra viktigaste bortglömd

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Jag växte upp i Göteborgs mest segregerade område. Angered eller Bergsjön tänker kanske du, men nej. Jag växte upp i Hovås. Hovås är Göteborgs rikaste område där 90 % av bostäderna är villor och medelinkomsten ligger på över 500 000 kr om året. Idag är 1/10 personer födda i utlandet här. 1993, året då jag föddes, var andelen ännu lägre.

Under grundskoleperioden gick jag i Hovåsskolan, och var under hela min skolgång det enda barn som hade invandrarföräldrar i min klass. Det säger sig självt att jag var ett tacksamt offer för skolans mobbare, som dagligen plågade mig. Det som de tyckte om allra mest att anmärka på var min härkomst. Första gången jag blev kallad för neg**hora var jag tio år gammal.

Mitt starkaste minne från den tiden är från nionde klass, när mina klasskamrater som ett skämt röstade fram mig till att bli skolans Lucia. De hade först röstat fram en svart flicka som vägrade, varav efter lotten föll på mig som den näst mörkaste. Jag var inte dum, jag förstod mycket väl varför det var så roligt. Något så fult och ovälkommet som ett mörkt barn skulle representera en av Sveriges mest folkkära traditioner. Så jag bestämde mig för att göra det de inte trodde att jag skulle göra. Jag bestämde mig för att de hade fel.

Vi tågade in i den stora gymnastiksalen där 900 elever, personal och föräldrar hade satt sig. Folk fnissade, pekade, pucklade på varandra. De viskade mitt namn på ett hånfullt sätt, och någon ryckte i min kjol. Jag knep ihop ögonen för att hindra tårarna som tryckte bakom ögonlocken. Vi gick fram till scenen, och då såg jag min familj. Min mamma med filmkameran, pappa som fotade och min sju år gamla lillasyster som förundrat tittade på mig med sina stora glittrande ögon, iklädd sin egen lilla luciaklännig. Jag rättade på ryggen och kände mig med ens stolt. Det var det här arvet jag ville ge till henne. Detta var det Sverige jag ville att hon skulle få växa upp i.

Nio år har gått sedan den där frostiga luciadagen på Hovåsskolan, och jag har sedan dess försökt hålla mitt tysta löfte till min lillasyster. Som snart färdigutbildad jurist, före detta Sveriges ungas EU-representant, ordförande för CUF Västra Götaland och nu ledarskribent har jag ägnat de senaste nio åren till att försöka skapa ett Sverige som hon tryggt och lyckligt kan växa upp i. En uppväxt fri från den rasism som jag själv behövde genomgå som liten. Men med fem dagar kvar till valdagen 2018 kan jag inget annat konstatera än att jag, och många med mig, har misslyckats.

Förra torsdagen begärdes en 16-åring häktad för mordet på den hemlöse tiggaren Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu i Huskvarna. Enligt uppgift ska han och tre andra pojkar under 15 år ha filmat dödsmisshandeln och spridit på internet. De ska sedan ha skrutit för sina vänner och hånat polisen som initialt trodde att Gica hade dött en naturlig död. I Malmö har valarbetare med invandrarbakgrund öppet trakasserats av väljare som menar att de ”kommer få packa väskorna” efter valet. Nazismen har vuxit sig allt starkare, dess stöveltramp ett återkommande ljud på våra gator och torg. De organiserar sig i nya politiska partier och tar sig in i etablerade. För bara några dagar sedan kunde exempelvis Expressen avslöja att flera nazistiska våldsbrottslingar står på listor runt om i landet för Sverigedemokraterna.

Och Sverigedemokraterna? De kan idag kalla sig för Sveriges andra största parti, och tar stadigt röster från både Moderaterna och Socialdemokraterna. Och Moderaterna och Socialdemokraterna? De bråkar om vems fel det är. Och jag? Jag undrar i ärlighetens namn vad som biter på Sverigedemokraternas väljare. Att partiet procentuellt har fler kriminella i sin riksdagsgrupp än den invandrargrupp de utmålar till samhällets ondska biter inte. Att partiet ständigt får ta avstånd från rasistiska och nazistiska uttalanden och aktioner från sina kandidater biter inte. Att partiet vill inskränka aborträtten, återinföra sambeskattning, tror att klimathotet är en konspirationsteori och har en partiledare som anser att tryckfriheten ska begränsas och ser Vladimir Putin som ett föredöme biter inte. Var femte svensk är så pass missnöjd med invandringspolitiken att de är villiga att förbise allt detta.

För Sverigedemokraterna är att sparka ut rasister och nazister som att skopa vatten ur en sjunkande båt. Det kommer hela tiden mer för att det är båten det är fel på. Att var femte svensk ändå gladeligen gått ombord Åkessons skepp bland den skaran får mig att ifrågasätta det Sverige och de värderingar som fick mig att sätta den där luciakronan på huvudet för nio år sedan. I ett val där alla talar om "svenska värderingar" verkar den allra viktigaste bortglömd. Men för alla oss med småsyskon med stora glittrande ögon finns det inget annat alternativ än att fortsätta. Fortsätta framåt. För mig kan en svensk tiger aldrig vara tyst vid orätt.