Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En morfar kan göra skillnad

När barnen kommer hit ska de omhändertas av socialtjänsten och placeras så att de kan få stöd och hjälp.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Den norskfödde IS-jihadisten, Michael Skråmo, med hemvist i Göteborg var inte så känd för mig, innan hans sju barn och deras öden kom till allmänhetens kännedom. Barnens morfar, Patricio Galvéz har bevittnat hur hans egen dotter anslutit sig till en avskyvärd terrorsekt, för att sedan få veta att hon dött i ett flyganfall och att hans föräldralösa barnbarn sitter fast i en krigszon med risk att dö av undernäring eller sjukdomar.

Jag vill påstå att Galvéz genom att söka upp barnbarnen har lyckats väcka vår empati, trots de ofattbara grymheter vi vet att IS gjort sig skyldiga till. Plötsligt talar alla partier i Sveriges Riksdag om att barnen borde få komma hem. Vi är överens om att de inte kan betraktas som skyldiga till brott som begåtts av föräldrarna. Det är naturligtvis glädjande, men för många av barnen är resan tillbaka till Sverige lång och kantad med svårigheter.

Det är cirka 80 barn i åldrarna 0-13 år med kopplingar till Sverige som befinner sig i det krigshärjade Syrien. De är fast i en del som behärskas av Assad-regimens fiender, kurderna i Syriens Demokratiska Styrkor. Att UD måste verka i en del av landet där man inte kan placera någon personal är bara ett av alla hinder. Det är kurdiska myndigheter, i den mån de existerar, som måste ge Sverige tillåtelse att komma in i lägren.

Det kommer krävas omfattande utredningar för att säkerställa att barnen verkligen är föräldralösa svenska medborgare. Finns föräldrar i livet måste dessa också medge tillåtelse för dem att resa ensamma till Sverige. Vuxna svenskar som begått krigshandlingar i annat land ska stanna där, åtalas i tribunal och straffas för brotten de begått.

Men oavsett svårigheterna ska barnens situation komma först! Det är regeringens och myndigheternas sak att lösa problemen och ordna så de kommer hem. Samarbetet med regimen och de internationella organisationer som finns i området behöver inriktas på detta.

När barnen kommer hit ska de omhändertas av socialtjänsten och placeras så att de kan få mänsklig värme, stöd och hjälp. Att hantera sina trauman utan kontakt med de biologiska föräldrar som endera är döda, eller har förverkat sin rätt att återvända till hemlandet blir en livslång process.

Vi har som mor- och farföräldrar oftast ett bekvämt liv i Sverige. Det finns trygghetssystem som tillhandahåller barnomsorg, sjukvård och familjestöd vid behov. Men när det krisar, barnen hostar o kräks, förskolan är stängd och föräldrarna behöver jobba. Då står den äldre generationen redo! Kanske är det tur för oss att vi känner oss behövda ibland, så vi inte glömmer att vi har ett ansvar gentemot våra avkommor. Några ges möjlighet att vara skillnaden mellan liv och död för sina barn, ytterligare någon kan förändra attityder och händelseutvecklingen i ett helt rike.

En sådan morfar förtjänar vårt uppriktiga tack!