Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Pontus Almquist: En klimatpolitik som märks på ytan

Det var ord och inga visor när Ingrid Bonde, ordförande för det klimatpolitiska rådet, presenterade årets utvärdering av regeringens klimatpolitik.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Det var regeringens så kallade klimathandlingsplan som främst stod i skottgluggen för årets granskning: “Den största bristen i handlingsplanen är att regeringen inte redovisar i vilken mån planen förväntas bidra till att klimatmålen kan nås. Insatserna är dessutom genomgående diffust beskrivna och utan tidplan. Handlingsplanen uppfyller därför inte klimatlagens krav.”

Kortfattat går handlingsplanen ut på att Sverige ska vara fossilfritt år 2045, bland annat med det omtalade delmålet om en fossilfri transportsektor till 2030. Men det målet kommer inte att uppnås med nuvarande politik om man lyssnar på experterna i klimatrådet.

Trots regeringens självgoda ton i klimatdebatten har de nationella utsläppsminskningarna börjat stagnera under Löfvens regeringstid. Från genomsnittliga minskningar på runt två procent per år mellan 2003 och 2014 är de nu nere på endast en procent. Det ska påtalas att konjunktursvängningar spelar in här, liksom att en ekonomis initiala utsläppsminskningar generellt sett är enklare och billigare än de som behöver göras senare.

Som det klimatpolitiska rådet anmärker saknas konsekvensanalys i nuvarande klimatpolitik. Kanske handlar det om att regeringens politik i för stor utsträckning fokuserar på yta och att signalera handlingskraft för väljarkåren snarare än att genomföra långsiktiga reformer med faktiska resultat. Om man får vara lite cynisk, alltså. Det kanske tydligaste exemplet är det nya Bonus-malus-systemet som inte bara leder till privatexporterade elbilar, utan även enligt beräkningar från tankesmedjan SNS konjunkturrådsrapport är mycket dyrt i jämförelse med andra utsläppsminskningar – i vissa fall nästan 30 gånger dyrare per ton koldioxid.

Granskningen kan ses som en ny läxa i att retorik ofta inte motsvarar politik. Trots att vi har haft ett miljöparti i regeringen i dryga fem års tid – som inte sällan slänger sig med begrepp som “klimatkatastrof” – tycks klimatpolitiken inte förbättras. Resurseffektivitet, kompetensutveckling inom myndigheter och konkretisering av hur handlingsplanen ska genomföras är kärnan i expertgruppens rekommendation till regeringen. Tråkiga ord för ett roligt parti som Miljöpartiet, men icke desto mindre nödvändiga. Klimatförändringarna väntar inte på någon eller något, inte heller den svenska regeringen.