Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: En dask på rumpan kan väl inte vara så farligt?

Nyligen blev jag daskad i rumpan. Ja, ni läste rätt. Det hände trots all uppmärksamhet i media kring män som anmälts för detta, trots den debatt om metoo som pågått sen 2017, trots att Sverige är ett relativt jämställt land.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Jag blev överraskad, men mer fnissig än kränkt. Det kan bero på att det var på en större fest, att jag inte kände mannen alls utan det hände ”i steget” – rättare sagt när vi båda svängde runt med varann i fem sekunder och jag sen fortsatte i den riktning jag påbörjat. Att jag druckit vin påverkade säkert att jag hade överseende.

Har tänkt mycket på det sen dess. Hur olika man uppfattar vad som händer och hur man tar det. Jag har varit med om värre saker än en hastig dask på rumpan, jag närmar mig sextio och skämtade bort det med att det var längesen någon gjorde så. Mannen i fråga var gissningsvis i min egen ålder och definitivt inte nykter. Har det betydelse? Kanske.

Det är svårt att föreställa sig att yngre män ägnar sig åt något så otidsenligt som att daska en tjej på rumpan. Men de yngre som begår övergrepp kanske gör det på värre sätt? Var går gränsen för vad som är rimligt att tåla, utan att vara en ”party pooper”? Det handlar förstås om den som utsätts, vilka erfarenheter hon har och hur hon tar det. Jag tänker på en minister som blev polisanmäld i höstas men där förundersökningen lades ner. Var kvinnan i fråga ovanligt känslig eller gjorde hon helt rätt i att anmäla? Oavsett om hon var överkänslig eller inte är det självklart rätt att anmäla sånt som inte är OK. Det måste vara upp till var och en vad som är godtagbart beteende.

Minns en historia från 70-talet då en manlig politiker (nykter och på dagtid) skämtsamt daskade till en kvinna som han tyckte sig känna väl, de hade suttit på många möten tillsammans. Det togs inte väl emot kan man säga. Hon sprang skrikande i korridoren och mannen höll på att sjunka igenom jorden. Det var ju bara menat som skoj. Det blev en mindre skandal, vilket var ovanligt på den tiden. Sett i dagens ljus är det riktigt uppfriskande att kvinnan tog fajten. Mannen fick be om ursäkt många gånger och jag undrar om han inte avgick vid nästa val. Andra män fick anledning att tänka sig för både en och två gånger, det kunde ju lika gärna varit någon annan.

Med tanke på vilka övergrepp som förekommer framstår en dask på rumpan som oskyldig. Men den visar på en ingrodd syn på kvinnor, att man kan göra vad man vill med dem utan att fråga. Det är bra att de unga kvinnorna i dag inte tar skit utan säger ifrån, och anmäler när det behövs. Jag varken sa ifrån eller anmälde, och känner inget behov av det. Men det är viktigt att komma ihåg att övergreppet, stort eller litet, alltid handlar om hur mottagaren uppfattar det. Tolkningsföreträdet kan aldrig vara mannens.

Det viktigaste är kanske att såna här frågor diskuteras öppet. Först då kan fler män, för det är uteslutande män i de här sammanhangen, uppfatta signalen att vi alla äger vår kropp och det är den enskilde som bestämmer vem som får göra något med ens kropp och när.