Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Almquist: Dubbla måttstockar i debatten om Demiroks brottslighet

Muharrem Demirok är valberedningens förslag att ta över ordförandeposten i Centerpartiet efter Annie Lööf. Under processen har det framkommit att Demirok har två misshandelsdomar från 90-talet.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Något som ligger honom i fatet i sammanhanget är dessutom att han har underlåtit att informera partiet om detta i samband med sin kandidatförsäkran, i strid med partiets regelverk.

Under vilka förutsättningar brott ska diskvalificera en från politiska uppdrag är ingen enkel fråga. Som folkets arbetsgivare med lagstiftande och verkställande makt blir bristande laglydnad förtroendeskadligt. Den moraliska aspekten förutan framstår det som hyckleri att de personer som utformar våra lagar inte följer dem. Det underminerar i förlängningen statsmaktens legitimitet.

Samtidigt är det knappast rimligt att brottslighet på ett generellt plan ska diskvalificera en från politiska uppdrag för gott. Vi ska ställa höga krav på redbarhet hos våra politiker, och kraven bör stegras med uppdragets tyngd. Om brott per automatik hade lett till att man inte kommer ifråga för politiska uppdrag skulle rekryteringsunderlaget bli litet – särskilt om man räknar in alla faktiska brott och inte bara dem som resulterat i fällande domar. Frågan är då var man ska dra gränsen.

Sedan Demirok blev valberedningens förslag har flera opinionsbildare ifrågasatt lämpligheten i att en tidigare flerfaldigt misshandelsdömd person ska få axla ett sådant tungt ansvar. Kritiken kommer dock inte huvudsakligen från de egna leden, utan högerifrån. Även om argument ska bedömas utifrån sakliga meriter kan det inte ignoreras vilka som drivit debatten om Demiroks eventuella olämplighet och dessas motiv.

Demirok har, till skillnad från sin främsta konkurrent Elisabeth Thand Ringqvist, ifrågasatt dagens friskolesystem. Skulle Centerpartiet byta fot i frågan är friskolebolagens lönsamhet hotad på medellång sikt. När opinionsbildaren Alice Teodorescu Måwe inför sina 100 000 följare skriver att hon inte skulle satsa pengar på att Demirok blir vald (Twitter, 16/1), i vad som tycks vara ett subtilt försök att misskreditera kandidaten, kan det inte ignoreras att hon fram till alldeles nyligen var friskolekoncernen Academedias chefslobbyist.

Hon, liksom andra konservativa opinionsbildare har därtill knappast Centerpartiets bästa för ögonen när de diskuterar partiets ordförandeval. När man beaktar hur tyckare i samma åsiktsfålla reagerade när Ebba Busch (KD) blev dömd för grovt förtal hamnar frågan i samma belysning. Brottet har liknande svårhetsgrad som Demiroks men skedde till skillnad från Demiroks under ett pågående partiledarskap och dessutom i närtid. Var var alla avgångskrav från konservativa opinionsbildare då? I den mån det kommenterades var tongångarna försvarande.

Samma tystnad och ursäktande tongångar syntes när det i veckan kom fram att statsminister Ulf Kristerssons (M) högra hand, statssekreteraren PM Nilsson, har godtagit ett strafföreläggande för att utan tillstånd ha fiskat den utrotningshotade ålen. Något som han säger sig ha gjort “sen barnsben” och som han förnekade i ett initialt förhör. Avgångskraven kommer nu istället från Socialdemokraterna, medan åsiktsfränderna försvarar agerandet.

Låt oss för all del diskutera betydelsen av makthavares brottslighet och under vilka förutsättningar det kan tolereras. Men gör det utifrån konsekventa resonemang och inte utifrån blodtörst mot motståndarna och lojalitet med de egna.