Ett människoliv är långt och det finns massor av dumma och klantiga saker man hinner säga eller göra på en livstid. De flesta av oss är emellanåt ignoranta, okunniga, eller rent ut sagt blåsta.
När jag var i tidiga tonåren började jag fundera mer över politik och min omvärld i allmänhet. Det är en förvirrande men givande period, när man inser att mycket av det man fått höra och tagit som självklart egentligen är subjektiva åsikter – och mycket bara är trams. Jag började hänga på internetforum där total politiskt korrekthet var lika med nirvana. Jag lärde mig massor om klassförakt, homofobi, strukturell rasism och andra hemskheter som jag tidigare missat från min priviligerade bubbla. Genast förkastade jag min tidigare världsbild som ungdomlig dumhet. Jag tyckte alla hade ett ansvar för att inte bidra till stigman och fördomar, och ansåg det därmed vara varje människas skyldighet att utbilda sig om svåra och politiskt infekterade frågor.
Kommer ni ihåg serien ’’Skam’’? Det kan jag egentligen inte säga att jag gör, med undantag av en särskild scen som hänger kvar i minnet: ett samtal där slöjbäraren Sana släpper ut sina frustrationer kring att dagligen möta ignorans och dumma frågor. Isak, som är homosexuell, ger ett svar jag tagit till mig:
’’Nej, de dumma frågorna är jävligt viktiga. Folk får inte sluta ställa dumma frågor. Gör de det börjar de hitta egna svar, och det är farligt.’’
Jag har fått svara på många dumma frågor. En killkompis frågade mig en gång varför tjejer inte bara höll igen när de hade mens. När jag berättade för en klasskompis att jag tog medicin för min ADHD frågade hon hur ofta jag fick utbrott. Häromveckan fick jag frågan vilken sida jag stod på i konflikten mellan USA och Iran ’’med tanke på mitt ursprung’’. Det är frustrerande att höra, och kan vara svårt att hantera utan att ge ett sylvasst svar på tal.
Nu försöker jag bli glad när folk ställer dumma frågor, så länge där finns en vilja att bryta sig loss från sin extremt mänskliga ignorans. Jag försöker öva på att ställa fler dumma frågor själv, för det finns massor av jobbigheter som jag inte vet ett skvatt om. Min uppfattning hittills är att de allra flesta uppskattar att du frågar istället för att anta.
Det jag vill säga är att viljan att förstå väger hundra gånger tyngre än att sitta på rätt svar. Jag tror att det är viktigare än någonsin att vi orkar svara, förstå och bemöta. Jag tror också att det är viktigare än någonsin att inte tillskriva varandra attribut baserat på våra bristande förkunskaper. Jag antar inte längre att tanten som säger ’’tattare’’ nödvändigtvis är xenofob även om ordet är xenofobiskt. Om någon däremot påpekar att ordet inte är särskilt trevligt, och hon till svar utbrister ’’JAG SÄGER VÄL VAD JAG VILL’’, så har jag något större tveksamheter.
Jag vill vara tanten som frågar vad man borde säga istället. Och jag lovar att göra mitt bästa för att förstå när jag är 90 och mina barnbarn påpekar att jag har mossiga åsikter.
