Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Lernfelt: Det borde gå att avdramatisera missfall

Även om det inte ses som väluppfostrat spekuleras det ganska ofta bland kolleger eller i kompiskretsar om någon väntar barn. Det kan vara små tecken här eller där som gör att misstankar och nyfikenhet väcks. Kanske är det en liten på gång. Men många – för att inte säga de flesta – blivande föräldrar behåller graviditeten för sig själva under de tre första månaderna. Inte sällan anstränger man sig till det yttersta för att ingen ska få veta. Inte förrän de 12 första veckorna är över får världen reda på den glada nyheten. Då, när den största missfallsrisken är över.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Detta är helt i linje med de råd som ges på många graviditetssidor på nätet. Där kan man läsa saker som ”även om man vill berätta för hela världen om sin lycka när man fått plus på stickan kanske man ska vänta med tanke på risken för missfall”.

Frågan är varför det är så hemskt att andra människor får reda på att man fått ett missfall? Men det är det uppenbarligen. Av någon anledning finns ett stigma runt missfall. Det är något man gömmer undan och håller för sig själv. En sorg och ett misslyckande som ska begravas djupt inne i de mest privata rummen. Detta trots att missfall är väldigt vanligt. Hela en av sex graviditeter slutar i missfall och en stor del av alla kvinnor som är eller har varit fertila har någon gång varit med om att en graviditet avslutats på det sättet. Människor biter ihop. Håller tyst. Går till jobbet dagen efter att längtan, hopp och drömmar blött ut i toaletten och ler som om ingenting särskilt har hänt. Det är helt omänskligt.

På Nya Zeeland röstade parlamentet i slutet av mars i år igenom en lag som ger par som drabbats av missfall eller dödfödsel rätt till tre dagars betald ledighet, oavsett när i graviditeten missfallet sker. Syftet med lagen är att ge dem som drabbats trygghet och möjlighet att be om ledigt i stället för att behöva härda ut eller tvingas hitta på svepskäl för att få andrum att fysiskt och psykiskt bearbeta det som hänt.

Sverige borde gå samma väg. Inte minst för att det med stor säkerhet hade bidragit till att avdramatisera missfall och visa att det inte är något att skämmas för eller hemlighålla. Det hade visat att det är fullt naturligt att behöva stanna upp och bearbeta den sorg man känner över ett barn som aldrig blev. Och att det är lika naturligt att från första dagen glädjas åt det som kanske blir.

Självklart är det alltid upp till den enskilda kvinnan eller paret att avgöra om och när de vill berätta om en graviditet. Vilken tidpunkt man väljer kan ha flera olika orsaker. Men just skälet att hålla ett nytt liv hemligt före vecka 12, på grund av risken för missfall, är outsägligt sorglig. Lika sorgligt är att det går runt kvinnor och känner sig förtvivlade över kroppens svek och tror att de är helt ensamma om sin upplevelse eftersom ingen i omgivningen pratar om att de varit med om exakt samma sak.

Att införa rätt till ett par dagars betald ledighet efter missfall för de som behöver det vore en liten sak för våra politiker. Men det hade gjort stor skillnad för alla de som drabbas och för synen på missfall i vårt samhälle.