Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ida Arnstedt
Ida Arnstedt

Ida Arnstedt: Det är dags att prioritera friska havsbottnar

På den korta filmen som nättidningen Deep Sea Reporter (30/3) har publicerat syns det hur botten av Lysekils hamnbassäng är full av döda och döende rödlistade hajar. Det rör sig om ett 60-tal pigghajar och rockor varav de flesta redan är döda, men det syns även hur några av hajarna fortfarande kippar efter andan och försöker att röra på sig. Enligt tidningen talar allt för att fiskarna skadats av bottentrålning och sedan dumpats i hamnen.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Bottentrålning är den absolut vanligaste fiskemetoden i Sverige, men ändå är den kontroversiell. Metoden används för att fånga upp de populära fiskarterna som lever nära havsbotten, exempelvis torsk och plattfiskar. Olika bottentrålare har olika mycket kontakt med botten, men gemensamt för dem alla är att de använder tyngder som håller trålen mot botten och ska säkerställa att fisken inte smiter iväg under trålen. Bottentrålning är ett effektivt sätt att fånga stora mängder fisk på kort tid, och tekniken har underlättat arbetet för fiskarna enormt.

Samtidigt är det inte ovanligt att trålare får upp stora mängder bifångst. Oftast är det djur som är långsamma och inte hinner fly undan, som sjöstjärnor, krabbor och kräftor, men som Deep Sea Reporter tydligt visar riskerar även hajar och andra rödlistade arter att fastna. De rödlistade arterna ska släppas ut till havs snarast om de råkar hamna i bifångsten, men även när hanteringen är korrekt finns det en risk att fiskarna skadas av trålningen och inte klarar sig. Naturskyddsföreningen menar att effekten av bottentrålning kan liknas vid kalhyggen på havsbotten. När både Östersjön samt Skagerrak och Kattegatt trålas flera gånger per år är det inte undra på att våra vatten börjar eka alltmer tomt.

Förra året fick den ideella föreningen Sportfiskarna nog och startade uppropet “"Rädda strömmingen". Kustfiskare hade då länge varnat för att det blev allt mindre mängder strömming och sill i Östersjön på grund av de stora trålarna. Vid Hanöbukten bedömde man att det knappt finns någon strömming kvar längre (Expressen 9/3 -20). Bottentrålning är inte möjligt att helt förbjuda, och det är inte heller önskvärt. Däremot är det möjligt att begränsa var den får ske. I kampanjen arbetade föreningen för att trålgränsen skulle flyttas längre ut för att skydda fiskarna nära kusten. Nu ser förslaget ut att kunna bli verklighet.

Den 1 april publicerade Havs- och vattenmyndigheten (HaV) sin redovisning av uppdraget om hur fiskeregleringarna kan ändras för att bättre skydda kustlekande bestånd av strömming i delar av Östersjön. Bland annat föreslås att ett fiskestopp för det storskaliga industrifisket inom fyra till tolv nautiska mil utanför kusten.

Nu är det upp till regeringen att säkerställa att HaVs förslag blir verklighet. Men även västkustens fiskar måste skyddas. Ett första steg kan vara att fiskhandlare börjar ange hur deras fisk är fångad. På så sätt kan konsumenterna åtminstone göra ett medvetet val.

Bottentrålning behöver inte vara ett hinder för ett levande hav. Men som det ser ut nu riskerar det att förstöra hela ekosystem. Varken politiker, näringsliv eller konsumenter har råd att vänta mycket längre om vi vill bevara havsmiljön i vårt närområde.