Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Gustav Juntti: Det är dags att diskutera dödlig drogpolitik

Ska Sverige göra som USA, Kanada, Portugal, Uruguay, Mexiko, Tjeckien, Danmark och snart Norge och omvärdera synen på droger? Eller ska vi fortsätta använda samhällets resurser och institutioner till att motarbeta alla former av droger? Det var, hårt skisserat, de två linjer som drogs upp i debattprogrammet Sverige Möts (SVT 10/2) när den svenska drogpolitiken skulle diskuteras. Programmet är i sig en signal om att frågans aktualitet stiger.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Det är drygt ett år sedan ett enigt socialutskott i riksdagen krävde regeringen på en utvärdering av den 30 år gamla lagstiftningen. Partierna vill därför gjuta olja på vågorna. Vissa, som inrikesminister Mikael Damberg (S) och partikollegan Kristina Nilsson, vice ordförande i riksdagens socialutskott, vill numer alltid koppla narkotika till gängkriminaliteten. I SVT-programmet tog de chansen igen.

Sociala förklaringar är Socialdemokraternas dna. Men för att få behålla dagens politik slår de knut på sig själva. Förr löd att drogbruk följde av social misär, psykisk sjukdom och kapitalism. I dag orsakar droger sprängningar, rån, mord och psykisk ohälsa bland unga.

Men skälet till att vissa tycker om droger är i grunden biokemiskt. De flesta mår illa av opiater som morfin och heroin, medan vissa mår bra. Vetenskapen vet inte riktigt varför, men tvillingstudier visar att ärftliga faktorer utgör runt 80 procent av risken för att bli heroinist. Det vore alltså bättre att se till individens förutsättningar, snarare än samhällets behov av mindre droger.

I den slutsatsen landar de mer balanserade rösterna i SVT-debatten, exempelvis psykiatriprofessorn Markus Heilig. Runt millennieskiftet var han den första i Sverige att studera hur mycket lägre drogdödlighet som uppnås med läkemedel ihop med psykologisk behandling än bara det senare.

Att ge läkemedel som liknade tunga droger till missbrukare ansågs i Sverige då som ett tabu. Men i den första gruppen klarade sig 75 procent under ett år från återfall, medan samtliga i gruppen som aldrig gavs läkemedel återföll. Tidskriften The Lancet förutspådde 2003 studien som en blivande klassiker. Genom åren har den också blivit det. För det är dit allt mer forskning pekar: Den som missbrukar droger är sjuk och behöver vård, inte straff.

Redan för 20 år sedan pekade fem svenska forskare (DN Debatt 24/8 -00) på en inkonsekvens i politiken liksom vården av missbrukare. Behandling av dem ses som “verkningslös” eftersom de “återfaller när behandlingen upphör”. Men man resonerar precis tvärtom med exempelvis diabetiker. Patienten blir sämre av att inte få insulin. “Det finns ingen anledning att vända på resonemanget vid narkomani”, skrev läkarna.

Men Sveriges linje – och därmed den högsta dödligheten i drogöverdoser i Europa – ligger fast. Samtidigt har länder som Tjeckien, Portugal, Tyskland, Danmark och Norge noggrant utrett sin politik och därefter anpassat den för att minska dödlighet och sjuklighet bland de som använder droger.

En del liberaler och humanister drömmer om en fullt legal drogmarknad. Det är orimligt. Förändringar måste gå i en viss takt för att samhällen ska förstå och tolerera dem. Men omvärlden tar nu raska steg bort från Sverige. Vi kan inte stå och stampa mycket längre.