Snarare är det väl en värderingsfråga, hur vi värderar det som kommer över våra läppar. Orden vi sätter efter varandra när vi talar. Orden vi kombinerar när vi debatterar. Orden vi använder för att tala om vad vi känner och hur vi mår.
Språket är i ständig förändring och lite förnyelse kan vara både intressant och uppiggande. Men nutidens massiva informationsflöde och inte minst alla människors möjlighet att uttrycka sig i skrift via sociala media gör att förändringar går väldigt snabbt.
En del språkliga förändringar sjunker in i mig och jag kan ibland se att det nya ordet är till hjälp och nytta. Men sedan finns det ord som jag har svårare för. Det är säkert ett ålderstecken, men jag kan också tycka att vissa utryck gör språket fattigare snarare än att det bidrar till en utveckling.
Det finns ett ord som spridit sig likt en aggressiv smitta och som bland annat gjort att de flesta sportsändningar i radio och tv låter som en sammanställning av det aktuella hälsoläget. Ordet är – sjukt.
Från att ha varit ett ord enbart för att berätta när någon eller något är ofriskt, har det vandrat vägen som förstärkning och beskrivning av något som är konstigt och dåligt till att nu vara ett av de vanligaste orden för att beskriva något väldigt positivt.
Språket utvecklas och när det tar emot för oss medelålders och äldre att vänja oss gäller det att påminnas om vårt eget språkbruk. Det händer ju trots allt att jag beskriver en glädjeyttring med orden galet bra. Och galet och sjukt har ju faktiskt lite med varandra att göra.
Men det är väl bara det att dagens språkliga utveckling går så galet snabbt. Och när det gäller ordet sjukt är det svårt att säga att språket blir så mycket rikare. Att samma ord betyder så många olika saker beroende på tonläge och situation gör det snarare lite mer svårbegripligt.
Vad sägs till exempel om den här meningen: Det här kan låta helt sjukt, men jag är sjukt sjuk och ändå sjukt pigg! Ja, det är verkligen så sjukt!
