I kölvattnet av pandemin har det blivit svårare att veta hur det står till med vänner och bekanta. Video- och telefonsamtal i all ära, men tekniska lösningar kommer inte i närheten av att väga upp för det fysiska mötet. I många fall har det varit närstående till en kvinna och hennes barn som har noterat att relationen har urartat och gått in i en alltmer destruktiv spiral.
Steget till att gärningsmannen tar till hot och våld sker ofta successivt. Det kan eskalera förhållandevis snabbt och ibland slutar det med det otänkbara. Vid dödligt våld i en parrelation är det i nära nio av tio fall en man som dödat en kvinna.
Anledningarna till varför det kan tyckas vara svårt att lämna ett skadligt förhållande i ett tidigare skede är flera. Där utgör såväl en nedbruten självkänsla som en brist på ekonomisk självständighet en hög tröskel för att packa ihop väskorna och avsluta förhållandet. En oro för var man ska bo och hur barnen ska ha det, tycks också vara vanligt förekommande.
Idén om att varje kvinna bör ha ett “fuck off-kapital” har varit omdebatterad av vänsterdebattörer som menar att det är att skambelägga socioekonomiskt svaga kvinnor, men snarare är det tvärtom. En ekonomisk frigörelse, och den medföljande egenmakten i en sparad buffert, innebär ofta även en möjlighet till en social frigörelse.
Under pandemiåret 2020 dödades 13 kvinnor av en förövare de hade eller hade haft en parrelation med. Det dödliga våldet i nära relationer har visserligen minskat under de senaste två decennierna men likväl är varje kvinna som blir dödad av en man hon en gång litat på en kvinna för mycket.
Det är givetvis svårare att uppfatta varningstecken som sker innanför hemmets stängda dörrar. Men enligt kartläggningen om dödligt våld visar det att gärningsmannen i fyra av tio fall har brukat våld mot brottsoffret i ett tidigare skede. Således hänger mycket på att poliser, socionomer och andra offentliga yrkespersoner som kommer i kontakt med utsatta personer lär sig att identifiera tecken på våld i en nära relation.
I en tid som präglas av mer isolering och färre interaktioner, får varje medmänniska ett större ansvar i att uppmärksamma brottsliga handlingar. Oavsett om det handlar om grannar eller ytligt bekanta, behövs inte minst vardagliga handlingar av civilkurage för att stävja det ökade behovet av stöd och hjälp bland kvinnor i skadliga förhållanden.
Trots att de ideellt drivna stödjourerna gör ett enastående arbete med att erbjuda en fristad från förövare, riktar stödjourernas ökade efterfrågan under pandemin ljuset på de som har det allra svårast. Än finns mycket kvar att uträtta.
