Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Tobias Samuelsson, C-skribent Liberala Nyhetsbyrån: Bryssels kall är inte för alla politiker

Under hösten har vi i SVT-serien ”Bryssel calling” kunnat följa den politiska vardagen för fyra av Sveriges EU-parlamentariker. Till en annars tunnsådd EU-rapportering är satsningen ett välkommet tillskott, och precis sådant som public service borde syssla med: Folkbildning av demokratisk vikt som inte är kommersiell gångbar.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Bild: Fredrik Persson
Bild: Fredrik Persson

Det finns saker att anmärka på. SVT löpte inte hela linan ut och gjorde en serie som höll sitt fokus till den spännande miljö som Europaparlamentet faktiskt utgör. I stället kretsar dramaturgin kring politiska intriger, och inblickar i politikernas privata angelägenheter tar ibland överhand.

Med det sagt har serien verkligen förtjänster. Den största är att den visar vilket inflytande en enskild parlamentariker kan få om korten spelas rätt. I ”Bryssel calling” är det socialdemokraten Jytte Guteland som är den parlamentarikern.

Ständigt är hon på väg mot ett nytt viktigt möte. Under sina år i parlamentet har hon lyckats nå tunga positioner där hon faktiskt har möjlighet att påverka politikens inriktning. I Gutelands fall på klimatområdet. Hennes politiska gärning påminner om hur andra svenska parlamentariker lyckats få betydande inflytande.

Kryssmagneten Marit Paulsen (L) gjorde stora avtryck i antibiotikafrågan efter åratal av idogt arbete med en ny djurhälsolagstiftning. Gunnar Hökmark (M) hade en nyckelroll i framtagandet av en ny europeisk banklagstiftning efter finanskrisen. De har gemensamt att de verkade i utskott nära EU:s kärna: Paulsen i jordbruksutskottet, Hökmark i utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Det kanske inte är något oväntat framgångsrecept. Men tyvärr prioriterar alldeles för få svenska parlamentariker utskott och frågor där de faktiskt har möjlighet att göra skillnad. EU-budgeten består till 70 procent av jordbruks- och regionalpolitik, men bara tre av 21 svenskar sitter i de två utskott som främst jobbar med dessa frågor.

I det perifera jämställdhetsutskottet trängs samtidigt inte mindre än fem svenskar, trots att det knappt finns någon lagstiftning på området att tala om. EU har få möjligheter att lägga sig i frågor som utformningen av föräldraförsäkringen, och ledamöterna får nöja sig med att skriva uppmanande resolutioner.

I utrikesutskottet, där också fem svenskar valt att lägga sin tid och energi, fördöms dagligen andra länders ageranden. Men beslut av betydelse inom utrikespolitiken fattas av medlemsstaterna och inte av EU.

Europaparlamentet är en plats där politiker som är skickliga på att förhandla, samarbeta och övertyga kan åstadkomma mer än såväl riksdagsledamöter som ministrar. Men Bryssel är också en plats dit politiker åker för att glömmas bort och uträtta lite eller inget av värde under fem års tid, utan att för den delen utkrävas ansvar.

Därför är inblicken som ”Bryssel calling” ger ett så välkommet tillskott till EU-rapporteringen. Sällan har det gjorts så tydligt för väljarna vilken typ av politiker som behövs i Bryssel, och vilka de bör sätta på ett plan därifrån.