Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Brott mot djurägare kräver skärpt rättsväsende

Extremistaktioner kräver bättre samordning hos polis och åklagare.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Talesättet ”Hunden är människans bästa vän” har aldrig tilltalat mig. Jag är inte en djurvän på det sättet. Men som bondpojke måste man lära sig att ta kommandot, leda djuret till båset, binda fast kon och göra henne redo för maskinmjölkning. Där någonstans tog intresset slut och jag började jobba med maskiner istället för mjölkning.

Vår utveckling tills i våra dagar har varit helt beroende av djuren, att vi kunnat hålla dem i fångenskap, använda dem som arbetsredskap, ge oss livsmedel, material till kläder, vara ett sällskap och hålla vakt. I äldre tider fanns tamdjur av olika slag, såväl i städerna som på gårdarna. Kanske är vi som är födda på 60-talet den sista generationen i Sverige som med egna ögon upplevt att julgrisen föddes och levde på samma plats som den slaktades och åts upp?

Nu när vägen från ladugården till livsmedelsaffärens kyldisk är lång och okänd har maten och sättet den produceras blivit föremål för angelägen debatt. Vi har sträng lagstiftning och kontroller av det mesta. Samtidigt en tuff konkurrens om priset på slutprodukten. Djuret självt är omedvetet om det, men påverkas självklart av vår jordbrukspolitik och konsumtion.

Är då vår vänskap med hunden, hästen, grisen, eller akvariefisken besvarad? Det är en fråga vi nog inte kan få svar på. Några anser sig ändå utsedda att ta djurens parti - mot människan. Djurens rätt har för en del blivit en principiell fråga, att alla djur ska vara fria, oavsett deras förutsättningar att klara sig i naturen. Aktivisterna nöjer sig inte med att opinionsbilda och demonstrera. Att leva som man lär innebär för dem att de måste befria djuren från ”fångenskapen” och om det är möjligt, trakassera och hota deras husbonde.

Deras aktioner drabbar numera djurhållare av olika slag. Det drabbar jägare, ridskolor, kycklinguppfödare, minkfarmar, ko- och grisbönder. De som tagit sig dessa friheter döljer sig bakom maskering i såväl fysisk som digital form. Deras sätt att arbeta och deras övertygelse påminner om terroristers och nynazisters. Utan att göra jämförelser i övrigt, är det viktigt att polis och domstolar förmår hantera de brott som begås av dessa djurens självutnämnda ställföreträdare.

Det behövs en samordning hos polis och åklagare så att alla anmälningar hamnar på samma ställe, eftersom intrången utförs av samma gärningspersoner på olika platser. Att de uppträder maskerade ska inte utgöra ett skydd. Tvärtom underlättar det för förövarna när de kan skylla på varann, utebli från förhör och påstå att de inte varit på platsen. Det måste bli möjligt att åtala dessa personer för intrång, i såväl den fysiska som privata sfären.

Vi som fötts på landsbygden under andra halvan av 1900-talet kunde göra ett val och avstå från att bli bonde och husmor, skaffa oss en utbildning och lära sig ett yrke i industrin. Någonstans längs den resan förlorades markkontakten och förståelsen för av vad jorden, djuren, skogen och naturen ger och kräver, för att hålla samhället igång och driva tillväxten. Istället förväntas vi vara aktiva och insatta konsumenter som gör medvetna val.