Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Brexit - taktisk miss blev kaos

Nu växer kraven på en ny folkomröstning. Kanske vore det bäst.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Alla farhågor om att Brexit skulle leda till kaos för Storbritannien, EU – och till och med för världsekonomin – verkar besannas. Med råge! Men så syftade folkomröstningen 2016 inte till att låta upplysta medborgare på sakliga grunder ta ställning i en avgörande framtidsfråga.

Folkomröstningen var en del av spelet om makten inom Torypartiet. Den dåvarande Toryledaren och premiärministern, David Cameron, var hotad internt av en stark EU-kritisk falang. Han ville driva saken till sin spets, och hoppades få ett förstärkt mandat. Hela uppläggningen blev oseriös. Fakta saknades. Debatten handlade om att svartmåla motståndarna. Förvirringen bland väljarna bara ökade och många googlade i vild förtvivlan sista veckan för att ta reda på vad EU var för något.

Storbritanniens relation till EU har alltid varit problematisk. Redan vid grundandet av EU:s föregångare, EEC, inbjöds Storbritannien att delta i unionsbygget. Det avvisades bestämt. De såg sig fortfarande som en världsmakt, en av andra världskrigets tre segrarmakter, en supermakt bredvid USA och Sovjetunionen.

Tjugo år senare var läget ett helt annat. Imperiet var borta och Storbritannien var en av flera lite större stater i Europa. Med ett stort behov av att omorientera sin ekonomi. 1973 var medlemskapet därför ett faktum.

Storbritannien var dock aldrig bekvämt i sitt medlemskap. Det som kunde väljas bort, valdes bort. Särbehandling krävdes och förpliktelser ville undvikas. En kvardröjande känsla av att egentligen vara en världsmakt, och inte ett vanligt europeiskt land, gjorde medlemskapet till ett bestående sprängstoff.

När David Camerons vågspel misslyckades, fick han avgå som premiärminister och ledare för Tories. Det blev Theresa May som fick ta på sig att röja upp i kaoset. Hon hade själv röstat för att Storbritannien skulle stanna, och skulle nu vara den som lotsade landet ut ur EU. Inte de bästa förutsättningarna! Och det är väl heller ingen som tycker att hon varit framgångsrik – än i varje fall.

Mays taktik är tydlig. Hon vet att praktiskt taget alla ogillar hennes avtalsförslag, men det finns inget trovärdigt alternativ. Det enda som förenar parlamentsmajoriteten är motståndet mot Mays förslag. I övrigt är man splittrade mellan dem som inte vill ha någon brexit alls, dem som vill ha en mjukare brexit, och dem som vill ha en hård. Därför försöker hon skapa en situation där parlamentarikerna måste välja mellan hennes förslag och en hård brexit. För flertalet i parlamentet vore just en sådan det värsta alternativet.

Nu växer kraven på en ny folkomröstning. Kanske vore det bäst. Men då gäller det inte bara att göra om, utan också att göra rätt. Tillräckligt med tid måste finnas. Grundligt utarbetade alternativ måste presenteras för väljarna och granskas av väl pålästa journalister. Först då kan en folkomröstning bli meningsfull.