Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Bra att uppmärksamma normkritik

Blir så glad när jag läser i fredagens HN att personalen på skolor och förskolor i Varbergs kommun ska utbildas i normkritik. Det är så lätt att gå i gamla hjulspår och vägra se att normer spelar en stor roll i allt vi gör och säger. Att man är medveten om detta i Varberg är alldeles utmärkt!

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

En arbetsgrupp hjälper till att stötta i arbetet. Många tror att de minsann är fria från fördomar och att de behandlar alla lika, men så är tyvärr inte fallet. För att kunna ändra sig måste man inse att man har fördomar och följer normer och då hjälper såna här diskussioner till att öppna ögonen.

En lärare berättar i artikeln att man till exempel kan fundera över vilken ton man har när man pratar med pojkar respektive flickor. Satsningen gör att både barn och personal kan lära sig mer om de normer som finns i samhället.

Alla kommuner borde arbeta med detta, det är både viktigt och roligt. Det finns många tankeväckande övningar man kan göra och det skulle säkert göra stor nytta även bland politiskt förtroendevalda. Bara en sån sak som hur män och kvinnor framställs på bild.

För ett antal år sen tog Gävle kommun tillsammans med Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson fram ett dokument som visar hur mycket bilder styr, alltså hur man framställer människor i bild. Dokumentet kallas ”Bilder som förändrar världen”. Arbetet gjorde att kommunen insåg att de ofta använde könsstereotypa bilder och bilder som saknade mångfald. Det enklaste att börja med är att faktiskt räkna. Hur många kvinnor respektive män ser du på bild i tidningen i dag? Skiljer det sig åt hur aktiv personen på bilden är? Hur många är äldre än 65 år? Hur många har synliga funktionsvariationer? Så kan man hålla på.

Allt detta handlar om diskrimineringsgrunderna som finns i lagstiftningen. Man kan konstatera att det är lättare att låta bli att diskriminera om man blir medveten om de mönster som finns. (Någon kommer säkert hänga upp sig på att jag använder ordet ”man”, men jag är språkligt inte bekväm med att säga ”en” som vissa numera gör.)

I det politiska samtalsklimat som finns i dag fnyser tyvärr många åt den här typen av arbete. Det kallas flummigt och ännu värre saker. Man kan konstatera att det är de som säger sådant som bäst skulle behöva en utbildning i normkritik och få ögonen öppnade. Det går aldrig att nå full jämställdhet och förståelse för människors olikheter om man inte kan se de problem som finns.