Diskriminering av uigurer har pågått länge – Haitiwaji vittnar om jobbanonser som undanbad sig uigurer redan på åttiotalet – men har eskalerat de senaste åren. Länge förnekade den kinesiska staten lägrens existens, men vittnesmål som sipprat ut och satellitbilder som fångat de framväxande lägersystemen har gjort det omöjligt. Nu kallas de istället för omskolningsläger officiellt, och regimen insisterar på att de är en viktig del i landets arbete mot terrorism.
Med repressiva åtgärder försöker Kina tvinga den muslimska minoriteten att assimileras, in i den kinesiska majoritetskulturen. Att utöva islam, be eller fira högtider, är farligt. Att ha skägg eller bära slöja kan räcka för att hamna i ett läger. Enligt uppskattningar från FN har minst en miljon människor placerats i läger – där de ska brytas ner och indoktrineras för att bli partitrogna. Uiguriska kvinnor tvingas till abort och sterilisering.
Barn till internerade omhändertas och sätts på barnhem, och förlorar sitt kulturella sammanhang. 2019 identifierade organisationen Uyghur Human Rights Project 386 uiguriska akademiker, författare och kulturskapare som gripits eller försvunnit sen 2017. Begravningsplatser, moskéer och andra kulturellt viktiga byggnader rivs – utstuderat och metodiskt så förstör Kina spår av den uiguriska kulturen.
Kinas systematiska förföljelse av uigurer har kallats både etnisk rensning och folkmord. Världssamfundet kan inte se på i tystnad, utan behöver sätta ökad press på Kina.
I december avslöjade Uppdrag Granskning att svenska myndigheter köpt in munskydd som kan ha tillverkats i Xinjiang – i fabriker där det troligen förekommer tvångsarbete. Företaget Zhende Medical har ett dotterbolag i regionen, och handlar varor därifrån – vilket gör det högst troligt att uiguriskt tvångsarbete förekommer någonstans i produktionskedjan. Enligt Louise Brown, kinakännare och expert på företagsetik, är det i princip omöjligt att fastställa att så inte är fallet.
Att varor producerats i en annan provins ger inte heller några garantier – det statliga programmet för tvångsförflyttningar är omfattande. Man får inte glömma att det inte handlar om några få suspekta fabriker – utan ett omfattande förtryckande system. Myndigheterna säger sig inte ha känt till uppgifterna om tvångsarbete. När leveratörerna sedan kontaktats – som nekat förekomsten av tvångsarbete – har man litat på den. Den typen av naivitet håller inte.
När kinesiska staten försöker att etablera sin världsbild – att alla uppgifter om tvångsarbete är lögn och fake news – behöver Sverige förhålla sig skeptiska. Inte minst måste situationen för uigurerna och Kinas stegrande brott mot de mänskliga rättigheterna bli en större fråga i såväl den svenska som den europeiska politiken.
