Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emanuel Örtengren: Baltikums sak är fortfarande vår

Det är 30 år sedan Sverige återupprättade diplomatiska förbindelser med de baltiska länderna. På många sätt är Baltikums sak alltjämt vår.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

©SCANPIX SWEDEN, 1945-11-26. Baltutlämningen. Demonstration för balterna. Improviserad opinionsyttring blev gripande manifestation för balterna. Foto: Scanpix Code: 20360 Bild: TT
©SCANPIX SWEDEN, 1945-11-26. Baltutlämningen. Demonstration för balterna. Improviserad opinionsyttring blev gripande manifestation för balterna. Foto: Scanpix Code: 20360 Bild: TT

Den 10 januari 1991 gav Sovjetunionens president Michail Gorbatjov ett ultimatum till Litauen, som året innan hade utropat sin självständighet: återställ den sovjetiska grundlagen i Litauen, eller möt konsekvenserna i form av ett militärt ingripande.

Även om historien hade tagit en ny vändning 1989 var det inte självklart att de självständighetsivrande litauerna skulle lyckas hålla Sovjet stången. Sovjetunionen hade trots allt slagit ner folkliga uppror i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och den sovjetiska militärmakten var överlägsen.

Men den 11-13 januari 1991 gick hundratusentals Vilniusbor ut på gatorna för att försvara sitt land. De ställde sig framför såväl radio- och tv-husen som utanför parlamentsbyggnaden, och byggde barrikader med allt från traktorer till soptunnor för att stoppa stridsvagnarnas framfart. Till sist kallades de sovjetiska trupperna tillbaka.

Den 24 augusti 1991 erkände delrepubliken Ryssland (och två veckor senare även Sovjetunionen) de baltiska ländernas självständighet, och några dagar senare blev Sverige det första landet som öppnade ambassader i Tallinn, Riga och Vilnius. Den starka svenska uppslutningen för de baltiska ländernas självständighet var inte minst ett resultat av den så kallade Måndagsrörelsens arbete, som organiserades av bland andra moderaten Gunnar Hökmark och folkpartisten Håkan Holmberg.

Det stödet blev också ett sätt för Sverige att göra upp med sin historiska skuld gentemot de baltiska länderna. Under och efter andra världskriget gjorde sig den svenska regeringen skyldig till att såväl överlåta de estniska och litauiska guldreserver som funnits deponerade hos Riksbanken som att överlämna balter som stridit mot Röda armén till Sovjetunionen. Så sent som 1989 förnekade utrikesministern Sten Andersson (S) att de baltiska länderna var ockuperade.

Den sortens undfallenhet gentemot diktaturer som den svenska regeringen länge stod för, istället för att stå upp för de baltiska ländernas frigörelse, får inte upprepas, inte minst eftersom Baltikum återigen utgör ett epicentrum för spänningar mellan demokratier och auktoritära stater. Idag är det framför allt Litauen som kläms från tre håll: från Belarus som är irriterade över den litauiska regeringens stöd till oppositionen mot Aleksandr Lukasjenko, från Ryssland som Litauen går i bräschen för sanktioner mot och från Kina, som är upprörda över att Litauen vill fördjupa sina relationer med Taiwan.

I alla dessa frågor har Sverige – som ligger blott en timmes flygresa från Belarus, vars territorium blir kränkt av Ryssland med jämna mellanrum och som har en kinesisk ambassadör som inte tvekar att läxa upp svenska journalister – gemensamma intressen med våra baltiska grannländer. Nu liksom 1991 är Baltikums sak vår.