A hedgehog baby walks in the green grass and looks up on a meadow in Frankfurt, Germany, Wednesday, Sept. 27, 2017. (AP Photo/Michael Probst)
A hedgehog baby walks in the green grass and looks up on a meadow in Frankfurt, Germany, Wednesday, Sept. 27, 2017. (AP Photo/Michael Probst) Bild: Michael Probst

Att bejaka djurlivet visar på mänsklighet

Att vi värnar om små gulliga djur kan verka irrationellt men är en djupt rotad del av den mänskliga naturen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Sommaren står i full blom. Grönskan svalkar, blomsterprakten tjusar och naturen visar sig från en av sina bästa sidor. Men inte bara floran är högaktiv, det kryllar också av djurliv. Sommaren är en tid då många av oss får sig några extra naturupplevelser till livs. Alla dessa är nu inte av godo. I år har larmen om TBE även nått Halland, med allmän vaccinationsrekommendation som följd. Brännmaneterna har gjort sitt intåg och getingen fortsätter att toppa listan på Sveriges farligaste djur.

Men så finns det alla de mötena som vi ser fram emot. Tornseglarna över hustaken och sädesärlorna på gräsmattan. Nässelfjärilarna på ängen och humlorna i rabatten. Och så igelkottarna i trädgården. Många är det som gärna matar de taggiga små krabaterna och numera vet också alla att de inte tål mjölk (ja, utom möjligen igelkottarna själva).

ANNONS

Detta är inte något som enbart hör sommaren till. På vintern hänger vi upp talgbollar och dukar upp fågelbordet för att få se knubbiga blåmesar och talgoxar kivas käckt med varandra, och om man har tur kanske också en rundmagad domherre.

Allt detta kan verka som ett märkligt beteende av moderna, rationella människor. Visst har vi blivit miljömedvetna och förstått värdet av en biologisk mångfald, men är det här verkligen en uttänkt strategi för ekologisk balans?

Det skulle kunna hävdas att det i själva verket är onaturliga ingrep i det ekologiska systemet.

Man kan också tycka att det är orättvist att det bara är de gulliga djuren som blir föremål för vår omsorg.

Sanningen är att detta är fullständigt naturligt. Inom etologin (läran om djurs beteende och inte att förväxla med ekologi) har man studerat gullighetens evolutionära betydelse och flera forskare stödjer teorin att vi tycker att varelser är gulliga just för att vi ska vilja ta hand om dem. Huvudsyftet är att föräldrar ska ta hand om sina barn.

Det innebär att vi reagerar positivt på en mängd drag, som stort huvud och stora ögon, som är typiska för små barn. En rundare kroppsform och en mindre storlek spelar också in, vilket kan förklara både igelkottarna och mesarna.

ANNONS

Till viss del handlar det alltså om att vi ser oss själva i djuren. Att tillskriva djur olika känslor och egenskaper förekommer i alla kulturer och djurgudar i en mängd religioner. Det vi anser oss känna igen kanske säger mer om oss än om de djur vi betraktar, vi letar efter något bekant.

Människor verkar också tycka bättre om djur (och skapelser) ju mer de liknar oss själva. Nalle är inte bara rund och mjuk utan har också ett ansikte med ögonen rakt fram precis som vi, det har också den kloka ugglan. En intressant detalj, som först noterades av en japansk robotforskare, är att vi tycker bättre om det människolika, upp till en viss gräns. Om något nästan ser ut som en människa, bara inte riktigt, kan vi tvärt om tycka att det är mycket obehagligt. Detta kan förklara varför vissa känner obehag inför dockor, clowner och datoranimerade figurer. Det rent mänskliga vill vi uppenbarligen ha för oss själva.

Men att vi kan söka vetenskapliga förklaringar bakom våra reaktioner gör dem på intet sätt mindre äkta. Att bry sig om gulliga djur är alltså helt enkelt väldigt mänskligt.

ANNONS