Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
20181113 Trollhättan Byline-bilder TTELA Max Eskilsson Bild: Stefan Bennhage

Max Eskilsson: Alla partier skulle vinna på ett budgethandslag

Riksdagens partier bör enas om grundläggande spelregler.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

S-MP-regeringen har, tillsammans med stödpartierna C och L, utlovat fem nya miljarder till kommuner och regioner (20/1). Moderaterna och Vänsterpartiet har dock konstaterat att beskedet kan vara otillräckligt – och öppnat för att samla en riksdagsmajoritet bakom ett eget förslag. Sakfrågan är viktig. Samtidigt sätter situationen också fingret på frågan: Vilka principer ska gälla för riksdagens budgetarbete?

Under Fredrik Reinfeldts (M) andra mandatperiod 2010-2014 stötte alliansen på patrull – både den hårda vägen och indirekt. 2011 drog statsministern tillbaka införandet av ett nytt jobbskatteavdrag efter att oppositionen, som utgjordes av SD och de rödgröna, hade hotat att fälla förslaget (Expressen 16/8-11). I samband med budgetprocessen 2013 utmanades alliansregeringen, som saknade majoritet i riksdagen, än en gång av en samlad opposition. Alliansens budget innebar att färre svenskar skulle betala statlig inkomstskatt – men de rödgröna och SD stoppade förändringen av brytpunkten, genom att i efterhand bryta ut den ur den ordinarie budgetprocessen (SVT 11/12-13).

Även Stefans Löfvens (S) första regering, 2014-2018, fick se sin ekonomiska politik genomgå modifiering av oppositionen. 2017 hotade alliansen med misstroende: Om inte förslagen på höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, skattehöjningar för småföretagare, samt införandet av flygskatt drogs tillbaka skulle misstroendeförklaringar mot ministrar bli aktuella. Regeringen backade därefter på två av tre punkter och flygskatten skulle “reformeras” (21/8-17).

Som exemplen visar kan inte en minoritetsregering räkna med att få igenom varje del av sin politik. När det gäller nuvarande januariregering borde detta vara uppenbart efter att reformen av Arbetsförmedlingen i vintras lades om. Regeringens konstruktion, med en färdigförhandlad att-göra-lista, bygger dessutom på idén om en de facto-majoritet. Men en sådan finns inte och det behöver man förhålla sig till.

Med det sagt visar alla turer – fler exempel finns – på att riksdagens partier bör enas om grundläggande spelregler i åtminstone budgetfrågor. Det är trots allt lätt för finansminister Magdalena Andersson (S) att, som häromdagen apropå M- och V-utspelet, nu tala om vikten av en “ordnad budgetprocess” (14/1). 2013 passade det däremot desto bättre att, som skuggfinansminister, peta i alliansregeringens skattepolitik.

Med decemberöverenskommelsen 2014 försökte man visserligen enas om en budgetspelplan: till exempel sa man nej till utbrytningar ur statsbudgeten. Den överenskommelsen gjordes dock inte främst för att skapa budgetmässig stabilitet i stort – utan snarare för att begränsa ett specifikt partis inflytande. Men vad ska egentligen ses som acceptabelt i riksdagens budgetarbete? Är det skillnad på initiativ som förstärker respektive försvagar statskassan? Ska undantag finnas? Är misstroendevotum utifrån sakpolitik rimligt?

Exemplen från senare år, och i nutid, illustrerar varför det politiska systemet skulle vinna på att riksdagens partier enas om vilka grundläggande principer som ska gälla i budgetprocessen, i form men inte i sak.