2019 – Trump eller Thunberg?

Hoppet ligger nu i dessa folkliga krav på kraftåtgärder för att hejda klimatkatastroferna. Och de kommer inte att falna.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Världspolitiken har under det gångna året i hög grad präglats av två tendenser. Det ena, en nationalegoistisk maktkamp, det andra; ett växande folkligt engagemang för att rädda klimatet. Förgrundsfigurer är förstås Donald Trump, med ”America First” och Greta Thunberg, med sitt ”How dare you”.

Som vanligt har den globala maktkampen haft sitt epicentrum i Mellanöstern. Krossandet av IS ”kalifat” har varken skapat stabilitet eller inneburit en befrielse för civilbefolkningen. USA segrade, men vinnare blev Iran, med stöd av Ryssland och nära relationer till shiaregimerna i Damaskus och Bagdad. Det provocerade USA att bryta kärnenergiavtalet med Iran, och vända en positiv utveckling till en ny konflikt. Sedan svek USA sina kurdiska allierade och banade vägen för Turkiet att istället angripa dem. Resultatet är ett ökat dödligt kaos i regionen.

ANNONS

Vladimir Putin försöker återskapa något av Sovjetunionens gamla supermaktstatus. Därav den aggressiva politiken mot Ukraina och dess kraftfulla stöd till den syriske diktatorn Assads blodiga krig mot det egna landets oppositionskrafter.

Kina under Xi Jinping är också på väg att inta den globala supermaktsrollen de tycker motsvarar landets ställning som världens näst största ekonomi. Kina använder inte lika krigiska metoder som USA och Ryssland, utan mer ekonomisk maktutövning, vilket bland annat Sverige fått erfara. Den nu aktuella gemensamma militärövningen med Kina, Ryssland och Iran, ger dock en tankeställare. Regimens ökade maktfokus har också lett till ökat inre förtryck.

Också handel, ekonomiskt samarbete, och andra former av internationell samverkan påverkas. Den växande nationalismen hotar att försvaga den globala samarbetsstruktur som byggdes upp under 1900-talets senare hälft. Det kan också slå regionalt, vilket syns i EU-samarbetets kriser; dramatiskt tydliggjort genom Brexit som inleder det nya decenniet.

Särskilt oroande är det naturligtvis att USA lämnat Paris-avtalet om klimatet. Också andra ledare försvårar den nödvändiga klimatomställningen, vilket blev tydligt vid det lama klimattoppmötet, COP 25, i Madrid i december. Denna brist på handlingskraft i det politiska ledarskapet har provocerat fram det ungdomliga klimatuppror som fick sitt genomslag under 2019 med Greta Thunberg i spetsen.

ANNONS

På ett fantastiskt sätt har hon kanaliserat den frustration som växt fram de senast åren. Särskilt bland unga som ser hur deras framtid föröds därför att den makthavande generationen inte vill ta omaket att anpassa sin livsstil för att rädda jorden från en klimatkatastrof.

Hoppet ligger nu i dessa folkliga krav på kraftåtgärder för att hejda klimatkatastroferna. Och de kommer inte att falna. Nya klimatkatastrofer kommer att elda på människors vrede mot handlingsförlamade politiker och framtvinga allt kraftfullare åtgärder.

Går 2020 från maktkamp till klimatkamp? USA-valet betyder mycket, men också folkopinionen världen över.

ANNONS