Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Joakim Broman: Än märks 70-talet i skatterna på arbete

Klas Eklund, nationalekonom med meriter från bland annat regeringskansliet och Riksbanksfullmäktige, i DN (6/11) skrev såhär när han presenterade sitt förslag till skattereform genom en rapport för regeringens expertgrupp:

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Bild: Drago Prvulovic / TT
Bild: Drago Prvulovic / TT

“Sverige har hög skatt på arbets­inkomster … för det vi kan kalla medelklassen. Skatten försvagar viljan att förkovra sig och fördyrar internationell rekrytering. Den driver fram krav på avdrag och undantag.”

Han kunde ha talat om 1970- och 80-talen. Skattesystemet på den tiden var präglat av mycket höga – alltför höga – marginalskatter, som kompenserades genom andningshål i form av avdrag och undantag, möjliga att utnyttja för dem som hade kunskap eller resurser.

Skatterna på arbete och företagande idag är visserligen på en lägre nivå än på den tiden – 1979 betalade en höginkomsttagare 89,4 procent i skatt på den sista intjänade hundralappen, jämfört med 69,9 procent år 2019 – men parallellerna finns som sagt ändå.

Även efter slopandet av värnskatten har Sverige världens näst högsta marginalskatter. Dessutom är vår ekonomi betydligt mer tjänste- och kunskapsfokuserad idag än under 70-talet, vilket innebär att dåliga incitament för att utbilda sig riskerar att få större konsekvenser nu än då.

Delar av näringslivet rekryterar i global konkurrens. Det är inte heller bara marginalskatten som är hög utan skatten på arbete och företagande i stort. Sverige har tyvärr topp 10-placeringar i världen i alla tre kategorier.

Januariöverenskommelsens ambition är att pressa ned dessa nivåer, och Eklund har gjort ett gediget försök. Han föreslår bland annat att den statliga inkomstskatten – idag 20 procent på alla inkomster över 42 500 kronor i månaden – ska få både kraftigt höjd brytpunkt och sänkt skattesats. Samtidigt ska alla arbetsinkomster under 95 000 kronor om året vara helt skattefria. Kapitalinkomstskatten görs mer enhetlig men också något lägre.

Det är ett radikalt förslag, särskilt som det kommer från en gammal socialdemokrat, men inte mindre rätt för det. Socialdemokratins mani om att ställa skattesänkningar på arbete mot satsningar på välfärden har varit en skadlig tendens under lång tid, och märkligt nog en som fortsätter även när det är regeringen som sänker skatterna.

Socialdemokraterna kommer naturligtvis att vilja få in andra skatteintäkter – Eklund föreslår också en del höjda skatter som det är värt att återkomma till – men det är hög tid att komma ifrån den falska dikotomin om att höga skatter på arbete och företagande krävs för att finansiera välfärden.

Snarare är det tvärtom: Svaga incitament att arbeta, att utbilda sig, att investera och att anställa sänker produktiviteten och tillväxten, och ger lägre skatteintäkter.

Att höga jobbskatter är skadliga är en okontroversiell sanning inom nationalekonomin, och borde vara det även inom politiken. Åtminstone för de som inte längtar tillbaka till 1970-talets Sverige.