Jill Wegerup blev intervjuad i HN om sitt hus som inte får byta från kyrkspånsfasad.
Jill Wegerup blev intervjuad i HN om sitt hus som inte får byta från kyrkspånsfasad. Bild: Håkan Johansson

Vi är inte obegåvade och hänsynslösa

Jill Wegerup svarar på ledaren om kulturhistoria.

ANNONS
LocationFalkenberg||

Svar till ”Ett vitare hus skulle ge ett svartare samvete

Maria Haldesten börjar sin ledare med att fastställa att det är bra att husägare som inte förstår vikten av kulturarv får hjälp på traven. Således tänkte jag att det är bra för Haldesten att få hjälp på traven med att förstå det här fallet.

Min man och jag, kallad ”de nya ägarna”, håller med om att det är berömvärt att det finns folk som vill ägna sig åt byggnadsvård och ta till vara på gamla värden. Det torde dock vara rimligt att i förväg få veta om att man ska ägna sig åt det så att man kan fastställa att man har de ekonomiska förutsättningarna att göra det samt viljan.

ANNONS

Om Haldesten läser artikeln igen kommer hon se att där står att vi frågade efter om huset var märkt på något sett men fick ett nekande svar och vi litade på den yrkesman som stod framför oss. Däri ligger problemet. Rimligtvis borde säljaren också upplyst om det under frågan ”Finns det något övrigt att veta om huset?”.

Haldesten skriver ”att ingående ha fått det kulturhistoriska värdet förklarat för sig biter inte på de nya ägarna- som kämpar för att bli kvitt en karakteristisk fasad” och vi betackar oss för ignoransen i dessa rader som får oss att framstå som dels korkade dels historielösa. Det vi kämpar för är att rädda vår privatekonomi eftersom inga argument i världen får pengar att växa på träd. I alla fall inte hemma i vår trädgård.

Sedan Carl Landsten byggde huset har det förutom oss varit två andra ägare. Originalfönster var utbytta, balkongräcke likaså, en dörr i aluminium uppsatt och interiör var sedan länge omgjord. Haldesten konstaterar att vi med ”husets något speciella interiör gjort processen kort och bytt ut fönster”. De vi gjort som Haldesten som aldrig satt sin fot i vårt hus inte vet, är att vi avlägsnat plastmattor på golv och ersatt med tidstypiska parkettgolv och vi har satt in enhetliga fönster. Den process vi anklagas för att ha gjort kort har tvärtom kostat både tid och pengar då vi försökt skapa en känsla av den tid då huset byggdes, något såväl Stadsbyggnadskontoret som Kulturmiljö Halland berömt oss för. Likaså har de berömt oss för de tankar vi haft kring en fasadförändring i stil med husets byggår även om de vidhåller ett återskapande av befintlig. Kanske kan det ge Haldesten en viss tröst att riktigt så okunniga och okänsliga kring och för kulturhistoriska värden som hon får oss att låta i sin text är vi inte.

ANNONS

När HN kontaktade oss sa de att de ville lyfta frågan om vilka krav som är rimliga att ställa på privatpersoner och framför allt vilket ansvar har mäklarbranschen vid försäljning av märkta hus? Frågor vi också vill ställa och som även Maria Haldesten borde vara intresserad av att ställa sig då fler än vi drabbats och kommer att drabbas i liknande fall. Men för det krävs att hon kommer ner från de höga hästar hon nu väljer att sitta på varifrån hon nedlåtande dömer ut oss som oinsatta, obegåvade och hänsynslösa, utan att ha bemödat sig om att sätta sig in i detaljer.

Ordvalet om vitt hus och svart samvete säger mycket om vem Maria Haldesten tycker står på den onda sidan och att hon själv däremot är moraliskt högre stående.

Den lilla människans vanmakt mot myndigheterna, en familj som kanske inte har råd att bo kvar i sitt hus, det berör henne inte.

I själva verket borde det vara tvärtom; en av journalistikens grundbultar är som bekant att stå på folkets sida – inte kultureliten och makthavarnas.

Jill Wegerup

Svar

från Maria Haldesten

Att Jill Wegerup, med vana som tidningsskribent, ser möjligheten att via medier väcka opinion i egen sak är förståeligt – och står henne helt fritt. Men att Wegerup skulle vara mindre lokal ”kulturelit” än exempelvis bygglovsnämndens ordförande är inte med sanningen överensstämmande. Men låt oss för all del leka med tanken att Jill Wegerup bara är en vanlig, enkel falkenbergare och inte en av stadens kulturprofiler. Då förhåller det sig ändå så att lagen är så finurlig att den gäller lika för alla. Och nu råkar vissa paragrafer i PBL ha tillkommit för att skydda kulturarv. Och i den frågan står HN:s ledarsida på folkets sida – unika byggnader har försetts med skydd för att det anses ligga i folkets intresse. Om Jill Wegerup följer ledarsidan vet hon att vi regelbundet slåss för värnandet av detta kulturarv – och höjer vår röst mot såväl politiker och präster som kulturprofiler. Vi gör ingen skillnad på folk. Och att jag inte nämner namn i ledaren handlar om att det är sakfrågan som är det viktiga i sammanhanget. Till saken hör att en husägare har en omfattande undersökningsplikt. Om det finns skäl att misstänka att det hus man köper har värden utöver det vanliga är det klokt att ta den plikten på allvar. Det är inte så att uppgifterna om Carls Landstens villa är gömda i hemliga rum i mörka källare. Uppgifterna finns genom bebyggelseinventeringen lättillgängliga på nätet – till fördel för allt från husköpare till beslutsfattare och stadsplanerare.

ANNONS

Att Jill Wegerup inte uppskattar att få kritik för att hon vill byta fasad och förvanska ett hus är uppenbart. Men inse följande: den högsta hästen sätter sig den på som anser sig stå över lagen. För att hjälpa enskilda husägare på traven finns bidrag att söka, vilket både ledarsidan och Kulturmiljö Halland har upplyst om.

Men kom ihåg: i slutändan handlar den här konflikten om skyddet av unika halländska hus skall tas på största allvar eller inte. I den konflikten står olika parter på olika sidor staketet. Men jag lovar fortsätta slåss för värnandet av kulturarv – oavsett vilka ord Wegerup vill lägga i min mun eller vilka tillmälen hon och andra vill slänga över mig och ledarsidan.

Maria Haldesten

politisk redaktör

ANNONS